en käpp som klapprade mot marken. Hon kände allt för väl igen det ljudet. Hon lät girlanden ligga, lyfte upp gossen på armen och gick själv svärmodern till mötes. Denna hötte med sin kryckkäpp i luften och skrek: »Jaså, det är på det viset du är Jozup trogen, din strykerska, så att du till och med springer galen efter de döda? Utan mödom kom du i vårt hus, och muturis — frudoket —• har pestgudinnan satt på dig och inte jag. Ur dyngpölen är du kommen, och jag ska inte ge mig någon ro förrän jag har piskat dig tillbaka dit igen.» Och hon lät käppen dansa över Marinke. Denna tänkte bara på att skydda lille Jurris, som började gråta högt därför att ett av slagen också hade träffat honom, och därför skyndade hon därifrån utan ett ord till svar. Gumman linkade efter och satte sig ute vid gårds-grinden för att passa på Jozup, när han kom hem. När han kom tillbaka från haffet i skymningen, talade hon om alltsammans för honom. »Så har hon dragit dig vid näsan», sade hon. »Tukta henne nu efter förtjänst.» Han drog ihop ögonbrynen ännu tätare än förut och stred länge med sig själv. »Varför ska jag tukta henne?» sade han sedan. »Det är bättre att ge henne tid på sig, tills hon hinner glömma honom.» »Är du en karl eller en vante?» frågade gumman honom hånfullt. »Just därför att jag är en karl», svarade han, »vet jag vad jag bör göra.» Men hon lämnade honom ingen ro. »Möra äpplen 351