ruttna snart», sade hon, »och den som bara vill äta mjukt bröd biter lättast sönder tänderna. Därför ska du göra din skyldighet och tukta henne.» Men han var alldeles för kär i Marinke för att kunna gräla på henne. Han höll sig bara på avstånd från henne, och han såg inte heller åt gossen på en hel vecka. Och gumman gnatade och eggade upp honom, så ofta de möttes, för nu hade hon fått en anledning. Och när hon nu redan en gång hade lyft käppen mot sin sonhustru utan att det hade gått illa för henne, vågade hon snart om försöket igen och överföll henne så ofta som det inte lyckades för henne att smita undan. Till en början fogade Marinke sig tålmodigt i allt detta och tänkte inte på annat än att skydda gossen. Men när hon sedan blev överfallen allt oftare, måste hon till sist sätta sig till motvärn. Och en dag — det var inte långt från kokspisen — ryckte hon käppen ur handen på den giktbrutna gumman och råkade kasta den mot den hängande kitteln, så att lite av det kokheta vattnet stänkte ut. Gumman började genast att tjuta som en besatt. Sonhustrun hade slagit och skållat henne, och hon visade brännblåsorna på armar och hals för tjänstfolket. Och när Jozup kom hem från åkern, visade hon dem också för honom och beklagade sig över att hon på en lång tid inte hade varit säker till livet. Då förgrep han sig för första gången på sin hustru. Han slog henne inte, något som en förtörnad äkta man ju är i sin rätt till, men han kastade henne över bordet utan ett ord och skakade henne och kramade henne om strupen som man gör med en folkilsken hund. 352