När han hade släppt henne igen, tog hon lille Jurris på armen och sprang bort till mor Enskys i sin själa-ångest, fast hon var förbjuden allt umgänge med henne. Mor Enskys kysste först lille Jurris halvdöd och ropade sedan på sin man. Denne gjorde likadant, och när Marinke hade talat om alltsammans för dem, ville de genast behålla henne kvar hos sig. Men Marinke avböjde. »Härifrån skulle han komma och hämta mig redan i morgon förmiddag», sade hon, »och försökte jag streta emot, så skulle han släpa mig tillbaka vid håret. Men nu vet jag vad jag ska säga honom åtminstone, om jag också inte kan göra som jag säger.» Därmed gick hon hem igen. Gubben Enskys bad att få följa med henne ett stycke och bära pojken, och när hon inte ville tillåta det sprang han efter henne i sina tofflor och vyssjade med sina tomma armar, som om han hade haft barnet i dem. Morgonen därpå tänkte Jozup gå till sitt arbete utan att säga ett ord, men Marinke höll honom kvar och sade: »Nu är jag trött på att gå här och låta misshandla mig. Något barn har vår Herre hittills inte velat ge oss, och det är därför ingenting som binder oss ihop. Om jag också har en elak styvmor, så blir jag ändå varken piskad eller strypt i mitt föräldrahem, och därför är det bäst att jag ger mig dit. De femhundra talerna kan du behålla.» Han blev lika vit som den kalkrappade väggen och svarade: »Det blir väl det enda möjliga, att jag talar om för henne därinne vems blod det är som pojken har i ådrorna. Sen kommer hon nog att sprida ut det, men då blir det väl ro här i huset.» Resan till Tilsit. 23 353