Då sade Marinke: »I går fjorton dar sen var det Jurris’ dödsdag, och i dag blir det min dödsdag, om du gör det, och det så sant som jag är din hustru.» Nu förstod Jozup, att hon var obeveklig i fråga om detta, och att han aldrig mer skulle våga röra vid den saken. Därför sade han: »Jag ska tänka efter, om det inte kan finnas någon annan utväg.» Och Marinke sade: »Du kan fundera så mycket du vill. Någon annan utväg än att hon eller jag kommer ur huset kan du inte hitta på.» Jozup sprang runt omkring i stugan och skrek: »Hon har föredragit mig sedan jag gick i kolt — hon har jagat bort mina bröder för att jag skulle få bli husbonde här. Du får inte begära för mycket av mig!» Och Marinke svarade: »J ag har ingenting begärt.» Redan samma morgon gick han bort till undantags-stugan och stannade där mer än en timme. Och slutet på visan var, att gumman kom in fram emot middagen och var len som honung i ansiktet och sade till Marinke: »Sätt fram en tallrik till mig också, min dotter. För att det ska bli frid i huset, ska jag äta tillsammans med er för framtiden.» Men Marinke litade inte på henne, och när hon kallade gossen sin »putytis», sin lilla kyckling, drog hon honom raskt åt sidan. Ifrån den dagen var mor Wilkat som förvandlad utan att någon kunde förstå hur det hade gått till. Men mor Enskys, som var fredagskväll satt på lur i alskogen och väntade på Marinke — det hade de nämligen kommit överens om när Marinke sist var där — hon sade till henne: »Se upp med henne, så att hon inte kommer för nära kokspisen. Jag vill låta röta 354