mig som lin, om hon inte har i sinnet att förgifta dig och barnet.» Men svärmodern satt var kväll vid kanten av den sumpiga lilla dammen bakom hästhagen. Hon sade att det var för att meta småfisk för långrevarna, som skulle läggas ut härnäst, men i skymningen kom hon hemdragandes med örter, som hon inte visade för någon. Vid dammen växte det, utom hundloka och kalmus också sprängört i mängd. Det stod tillräckligt många sprängörtsstånd därnere med sina vita parasoller för att utrota hela byn med dem. Jo, Marinke hade ögonen med sig. Att gumman behövde laga till liniment åt sig för att gnida in mot gikten, det var ingenting märkvärdigt. Men det var redan mera misstänkt, att hon lånade den lilla kitteln och kokaren, fastän hon nu alltid åt tillsammans med dem. Från det ögonblick Marinke hade satt på vattnet till matlagningen tills maten var färdig rörde hon sig inte från stället. Det var knappt att hon vågade vända på huvudet, och till sist blev hon alldeles vim-melkantig av den ständiga misstron. Och en kväll, när de skulle ha pumpgröt med socker och russin, märkte hon en underlig lukt, som steg upp ur fatet. Jozup kunde som många andra inte fördra pumpa utan fick någonting annat, och gumman fick med ens kolik och gick till sängs och lät koka melisste åt sig. Det var bara hon själv och gossen kvar till att äta av gröten, för tjänstefolket hade fått sin kvällsmat redan förut. Därför låtsade hon bara att hon åt och gav inte 355