heller lille Jurris någonting av gröten. Men så mycket hon kunde fyllde hon på i en vidhalsad flaska och sprang i hemlighet bort till mor Enskys med den. Hon skulle få göra vad som behövdes. Och när de träffades på fredagskvällen igen, då sade mor Enskys till henne: »Jag har varit i Heydekrug hos gamle Settegast, och han har undersökt gröten och sagt, att herr kronjuristen skulle vara nöjd med hälften, om man ville anmäla det för honom. Och här på papperet står alltsammans.» Marinke tog intyget och visade det för Jozup, när hon kom hem. »Din mor är just av den rätta sorten », sade hon. »Hur så?» frågade han och knöt upp halsduken, för han höll just på att kläda av sig. »Hon har försökt förgifta mig — mig och barnet.» Han blev så röd, som om hennes ord hade velat kväva honom, och slet sönder skjortan uppe vid halsen. »Jag har gjort det löftet att aldrig slå dig», sade han, »men du gör det rätt svårt för mig att hålla det.» »Här är intyget», sade hon. Han läste namnet på gamle Settegast, som var ärad och aktad av alla i trakten, och blev lika blek som han hade varit röd förut. Och sedan lät han henne berätta alltsammans. Hon gjorde inte heller någon hemlighet av, att mor Enskys hade gått till apoteket med provet. »Du kan straffa mig, om du vill», sade hon, »men pojkens liv måste jag rädda, vem som nu är hans far. Och nu är det bäst, att du låter mig gå härifrån, för annars lyckas aldrig det för mig.» »Du och pojken stannar här», svarade han. 356