»I så fall», sade hon, »måste din mor bort, annars anmäler jag henne.» »Anmäler du henne?» frågade han som om han inte hade hört rätt. »Så sant jag har ett barn, så anmäler jag henne.» Då rusade han ut, halvnaken som han var, och kom inte tillbaka på hela natten. Inte heller på morgonen visade han sig, och det var först fram emot middag, som han med ens kom ut ur undantagsstugan. Han darrade i hela kroppen och sade: »Jag har talat med mor. Vad hon nu måste göra, det förutsade jag för henne redan den där gången, och för säkerhets skull har jag ordnat alltsammans med bröderna. De ska få hälften av alla inkomsterna mot att de underhåller och vårdar henne så länge hon lever. Kan du se nu, hur kär jag har dig — dig och pojken?» Tre dar efteråt reste svärmodern. Hon hade knappt vågat att göra den minsta invändning, för hon visste att anmälningen hotade. När hon redan satt i vagnen och Jozup skulle skjutsa henne till järnvägsstationen, hötte hon än en gång med käppen åt Marinke och slungade den värsta förbannelse hon kunde hitta på i ansiktet på henne: »Måtte Perkuhns slå dig efter bartelsmäss!» Och eftersom det ännu var långt till nästa bartolo-meusmässa, bättrade hon på: »Nej, långt förinnan, nu genast måtte Perkuhns slå dig.» Då satte hästarna sig i rörelse, och hon for långt bort, dit där ingen litauisk åskgud dundrar. 357