XI. Nu följde fyra år i Marinkes äktenskap, som man kunde kalla för lyckliga. I Marinkes hjärta blev Jurris’ bild så småningom allt blekare. Nu, när hon inte längre hade någon som vaktade på sig, kunde hon många gånger ha varit i tillfälle att besöka hans grav, men det var ingenting längre som drev henne dit. Gossen växte upp till en kraftig liten gynnare, som inte lät någon ta smöret från brödet för sig och som högljutt skrek ut sin vilja i världen från morgon till kväll. Jozup tröttnade aldrig på att ge honom rätt härvidlag, och när pojken var riktigt stygg och envis, sade fadern: »Det är rätt, min lille lymmel. Beck och tjära är släkt.» Han lärde honom att vakta grisarna och gå i vall med korna och satte upp honom på ryggen på vartenda djur som kunde finnas till hands. Redan när han var fyra år red han på det envisa apelkastade stoet, som annars just inte hörde till de frommaste. Månad efter månad blev bandet mellan dem bägge innerligare, och när den femte våren kom och gossens skoltid snart låg hotande nära, tog Jozup honom också med sig ut på åkern en morgon. Han lät honom hålla i styrstången till plogen, och han fick också bära ett hörn av segelduken som fadern bar utsädet i när han sådde. Han menade som så: »Det måste vara det första som en bondson lär sig, annars har han ingen nytta utav skrivning och räkning.» En lycka var det, en lycka som var outsäglig och 358