som det aldrig talades om, att fortfarande inga tecken tydde på att lille Jurris skulle få en bror eller syster. Det var som om himlen själv hade vakat över att det så småningom skulle inträda lugn och beständighet i det ovissa förhållandet mellan makarna. Men borta i Enskys’ gård låg ett gammalt par på sina knän var kväll och bad enträget till Gud, att han skulle bevara dem för att få fara ensamma i graven och att han skulle återge dem deras sonson och arvinge. Och äntligen, äntligen blev deras bön hörd. Hur väl Marinke än höll sig dold, så kom det ändå ut genom tjänstefolket, och snart visste hela byn att hon var i välsignat tillstånd. Jozup gick omkring som en rasande och förklarade att han skulle skjuta var och en som ville ta pojken ifrån honom. Men när de bägge Enskys fingo höra talas om hans hotelser, så skrattade de bara, för de hade skriftligt på saken. Och en dag togo de mod till sig och kommo inklivande båda två genom gårdsgrinden. Marinke, som gick i åttonde månaden och inte kunde uträtta något annat än lätt trädgårdsarbete, satt just gömd bakom sockerärterna och tänkte låta de bägge gamla passera förbi utan att ge sig tillkänna. Men de hade i alla fall fått syn på henne och ämnade vika av in mot trädgården, när de stötte på Jozup, som just kom ut ur byggningen. »Ni vill väl att jag ska släppa lös hunden? » var den hälsning han bestod dem. Men farföräldrakärleken var starkare i dem än all rädsla, och fastän gubben drog sig lite bakom gum- 359