mans rygg, så var han i alla fall slug nog att säga: »Om jag vore i ditt ställe, så skulle jag försöka att göra upp det här i godo, för inför myndigheterna står du ju maktlös.» Då kunde han inte tro annat än att de voro hågade att låta tala med sig, och därför bad han dem stiga in i stugan. Men han insåg snart, att de höllo på sin rättighet, som de hade skriftligt på, och att de bara ville ha bestämt besked om när de finge hämta hem gossen till sig. Han hyste bara en enda tanke: hur han skulle kunna få behålla barnet, som han var så fästad vid. Ett ögonblick steg visserligen den tanken upp för honom, att han kunde uppenbara den hemlighet, som förband honom själv med gossens liv, men han visade den genast ifrån sig igen. Han hade mer än väl haft tid att lära sig inse, att ingenting i världen kunde avhålla Marinke från en sak som hon en gång hade beslutat sig för, hur vek och foglig hon annars var. Och fiska upp hennes döda kropp ur liaffet — det ville han ändå inte. I sin vilda rådlöshet tänkte han på allt möjligt för att kunna fundera ut något sätt att för alltid få behålla sitt eget kött och blod för sig själv. Men han kunde inte hitta på något annat än att tala illa om sin hustru. »Ni kallade honom ju för Jurris », sade han, »men hur kan ni veta att Jurris verkligen är far till pojken?» Mor Enskys lyfte bedjande sina hopknäppta händer mot honom som om hon hade velat be honom att inte låta det slag falla, som skulle beröva dem deras förhoppningar. Men Enskys dansade runt kring Jozup 360