i sin upphetsning och skrek gång på gång: »Vem är det? Vem är det? Vem är det?» Och han svarade så här — mera på en höft än därför att han hade några bestämda misstankar: »Ja . . . det kan ju till exempel ha varit. . . Wieszpatis . . . Det är inte för inte som han har barn runt omkring i stugorna — och hon tjänade på hans gods i tre års tid. » Mor Enskys sjönk ner på en stol som om hon hade träffats av blixten, men gubben rusade som en pil ut i trädgården — dit där han nyss hade sett Marinke arbeta. Hon reste sig förskräckt från sin nedhukade ställning, för hon trodde att Jozup hade hotat gubben till livet, men då ropade han redan på långt håll emot henne: »Nu har sanningen kommit i dagen, ditt lättfärdiga stycke! Du har legat ihop med Wieszpatis. Och pojken är hans barn. Erkänn, att det är hans barn!» I sin stora överraskning kunde hon inte tro annat än att alltsammans hade blivit känt genom någon olycklig tillfällighet — detta som hon knappt tillstod för sig själv — och därför sänkte hon huvudet mot bröstet och svarade: »Om du redan vet det, varför frågar du mig då?» Då rusade han lika tvärt tillbaka och ropade så det hördes över trädgården och gårdsplanen: »Hon har erkänt, att Wieszpatis är far till barnet. Hon har erkänt det just nu.» Jozup, som kom ut ur byggningen, blev grå som aska i ansiktet. Han högg gubben i kragen och släpade honom med sig till gårdsgrinden. Genom den förpassade han ut honom med en välriktad spark och överlämnade honom så åt den gråtande mor Enskys. 361