Sedan gick han Marinke till mötes, där hon kom från trädgården med mödosam gång och framskjutet liv. Hon tänkte: han ser precis ut som om han vore bödeln. Men hon visste ju, att ingenting i världen kunde rädda henne ur hans händer, och därför gjorde hon inga invändningar. »Gå in», sade han. Hon gick, och han följde henne hack i häl. Sedan körde han ut pigorna, som stodo vettskrämda runt kring kokspisen i farstun, och följde henne in i storstugan. Hon måste sätta sig ner, så svag hade hon blivit i benen. Och hans ögon brunno mot henne som gröna lyktor i mörkret. »Hur var det nu alltså med Wieszpatis?» frågade han helt vänligt. »Kan det ha varit mer än på ett sätt? » sade hon. »Han var ju husbonden, och jag var pigan. Och när jag kom med räkenskaperna på lördagarna, då sa’ han att han tyckte om mig.» »Och så gick det till alla åren du var där?» »Så länge jag skötte mejeriet var det väl så.» »Och när du märkte att du var med barn, då lagade du så att du kunde få Jurris till far åt det? » frågade han ännu vänligare. Hon skakade på huvudet. »Nej, så gick det inte till.» Och nu berättade hon för honom som sanningen var, att Wieszpatis hade skickat bud efter henne ännu en gång till Augustenhof — Jozup hade ju själv uträttat hälsningen till henne — och att hon hade varit tvungen att åka ensam dit, när Jurris inte hade stått att finna någonstans. Och då hade husbonden sagt: »Nu ska 362