vi fira vårt avsked, Marinke.» Och hon hade tiggt och bett honom: »Käre patron, låt mig vara nu.» Men han var ju husbonden, och hon hade ju gjort honom till viljes så ofta förut, att hon tyckte att hon inte kunde sätta sig upp mot honom denna enda gången heller. Och härav hade all olycka kommit. Han sade: »Jag har gjort det löftet att aldrig slå dig. Och det är din lycka, för annars skulle du väl inte komma levande ur stugan här. Du ska också först föda mig en son till världen, för det är du skyldig mig nu. Vad jag sen ska ta mig till med dig, det vet jag inte ännu. Men jag råder dig att laga så att jag slipper se den bängeln, som du har dragit med dig hit. För herrunge är horunge. Och kommer han i vägen för mig, så slår jag till honom med vad jag fått tag i. Om det rätt så skulle vara slipstenen.» Marinke lyfte händerna upp mot sin man och grät och bad: »Vart ska jag kunna ta vägen med honom i det tillståndet jag är nu?» »Det blir din sak», svarade han och lämnade rummet. Så fort hon hann sprang hon efter honom för att skydda gossen, som väl satt någonstans i gräset hos hästarna, för honom. Hon fann honom också lyckligt och väl och väntade till dess vägen var fri. Då drog hon honom raskt med sig till visthusboden. »Gå efter sängkläder till mig och pojken», sade hon till huspigan, »för här ska jag bo nu tills min stund kommer.» Och pojken skrek efter sin far. Han ville ut och leka med honom som han brukade få göra. Och hon höll honom för munnen av rädsla för att Jozup skulle 363