tränga sig in till dem och slå honom fördärvad som han hade hotat. I visthusboden uppehöll hon sig i omkring fjorton dar med lille Jurris och vågade aldrig gå utom dess väggar. Och pigorna skötte om henne väl, för hon hade alltid varit en snäll matmor mot dem. Men Jozup lämnade henne ingen ro. Så ofta han gick förbi visthusboden, hötte han med knytnäven upp mot fönstret och slungade ur sig skällsord, som man annars bara hör på dåliga ställen. Han kallade sin hustru en »klorke». Och han kallade henne »szunjoda» och »pajudele». Det är namn som man gör bäst i att inte översätta. Han hotade henne också, om och om igen. Hur väl hon än stängde till sitt fönster, kunde hon alltid höra och förstå honom lika väl. »Inbilla dig bara inte, min docka, att du ska komma ut strafflös därför att jag gjort det löftet att aldrig slå dig. Jag ska skicka efter någon som ska styra om alltsammans i mitt ställe. Den kommer att smörja ryggen på dig med stekpannan och randa benen på dig med ris, så du ska tro vi är i fastlagen året om.» Och var natt låg Marinke och skalv av rädsla och tänkte: »Vem kan det väl vara som han menar?» Men hon kunde aldrig fundera ut någon som hon trodde om att vilja bli en plågoande för henne. Men allra mest var hon rädd för gossens skull. Det blev tydligare för var dag, att Jozup stod honom efter livet. Och allt eftersom tiden led och hennes stund nalkades blev hennes oro allt större för att han skulle bli blottställd för faderns vrede, så snart hon inte längre kunde ha uppsyn över honom. 364