XII. En eftermiddag det var i slutet av augusti, ocli tjänstfolket arbetade ute på åkern med efterslåttern — då såg Marinke från fönstret i visthusboden, att Jozup spände för promenadvagnen, lät lyfta på en korg med mat och dryck och reste därifrån. Då väntade hon inte längre, utan tog på gossen hans söndagskläder och gjorde sig själv så fin som hennes tillstånd tillät. Sedan vågade hon sig ut i det fria. Huspigan var den enda som var kvar på gården. Hon frågade henne inte vart Jozup hade farit utan sade bara i förbigående: »Nu ska jag laga att pojken kommer härifrån. Nämn ingenting om detta för husbonden, inte ens om jag inte skulle komma hem till natten.» Detta sade hon av försiktighet, för om hon också hade klart för sig att hon skulle gå bort, så visste hon likväl inte vart hon skulle gå. Och pigan såg efter henne och skakade på huvudet. När hon skulle gå förbi Enskys’ gård, där hon hade tillbringat en så lycklig tid, blev hon så överväldigad av sin olycka, att hon satte sig på dikeskanten och grät. Och en röst inom henne sade: »Gå du in! Mor Enskys visar kanske inte bort dig utan ger dig ett gott råd!» Och ser man på! Det ville sig så väl, att husfadern var ute på åkern, och den goda mor Enskys behövde därför inte lägga något band på sig. Hon lyfte genast upp gossen i sitt knä och sade: »Ja, här är han nu, pojken som vi har bett om i så många år, och vacker är han som en dag. Nu skulle han också bara höra oss till.» 365