Och hon kysste honom och fortsatte: »Om Jurris levde ännu, så skulle han aldrig ha fått reda på det här, och han skulle ha haft honom kär som sitt eget barn. Gud vet, att mig gör det detsamma! Jag skulle vilja tycka om honom i alla fall, bara därför att han är ett slags arv efter Jurris. Men Enskys vill inte vara med om det. Han spottar ifrån sig.» Marinke strök hennes tröjärm och bad: »Säg mig, vad ska jag göra, mor?» Och mor Enskys svarade: »Det finns ju en far till barnet. Nu måste han bekymra sig om det.» Marinke blev högeligen förfärad. Aldrig hade hon vågat tänka på att besvära Wieszpatis med sina angelägenheter. Och mor Enskys fortfor: »När han får veta, att hans eget kött och blod alldeles håller på att förkomma och inte har något hemvist, så tar han pojken till sig. För det är inte för inte som alla säger att han är en god man och en rättvis man.» Marinke darrade, och det kom en stor mattighet över henne. Hon var nära att glida ner från bänken, där hon satt, och ner på marken. Men mor Enskys höll henne uppe och sade: »Att du tycker det är svårt, det kan man förstå. Men nu passar det sig så bra, att det är vi som har mjölkveckan, och därför kan du genast få åka dit med mjölkvagnen, som vallpojken kör dit.» »Men att sitta på vagnen, när den håller vid alla gårdarna och pojken samlar upp flaskorna — det kan jag aldrig förmå mig till», sade Marinke. Men matmodern fann, att det inte alls var nödvän-366