digt, för pojken kunde ju köra ronden först och sen komma och hämta henne. Och så blev det också. Det var redan mörkt, när hon anlände till Augustenhof med barnet. Schweizaren i mejeriet såg misstroget på henne, men hon brydde sig inte om honom utan tog lille Jurris vid handen och tog av på vägen upp till herrgårdsbyggningen. När hon kom till bäcken, som rinner ut i trädgården från gårdsdammen, bultade hennes hjärta så hårt, att hon trodde att hon måste ramla över räcket. Och när hon sen fick höra skrattande röster uppe på verandan och såg att där hängde mjölkfärgade stormlyktor, då var det fullkomligt slut med hennes krafter. »Vem är där? » hörde hon husbondens röst. Och då hon inte förmådde svara, fortsatte han: »Se efter, Agnes, vem det är som är där.» En ung flicka kom ner för trappstegen — skulle det verkligen vara Agnes? — och frågade: »Vad önskar ni?» Och då hon fortfarande ingenting svarade, ropade flickan upp: »Där är en kvinna med ett barn, men hon säger ingenting.» Då kom han, husbonden, själv ner för trappan. Och hon böjde sig djupt ner för honom och kysste hans rockärm. »Jag ser inte riktigt bra», sade han. »Är det inte rent av Marinke?» Då fick hon talförmågan igen och sade: »Jo, det är det.» »Kom in », sade han och gick uppför trappstegen före henne och gossen, förbi idel herrskapsfolk, unga och gamla — där satt åtminstone en sex, sju stycken. 367