Hon kände igen nådig frun och kysste hastigt hennes hand, och sedan gick hon genom sommarstugan och salen och den mellersta korridoren, hela tiden efter honom, och den lille höll sig tapper och grät inte det minsta. Och så kommo de in i hans arbetsrum, som låg vid ena gaveln och hade tre madrasserade dörrar, en till höger, en till vänster och en åt korridoren — den som de kommo in genom nu. Han vred om det elektriska ljuset, som hon ännu aldrig hade sett, för på den tiden hade det varit fotogenlampor. Där stod fortfarande skrivbordet, där hon alltid hade brukat lägga sina räkenskaper på lördagskvällarna, och vilsoffan i vänstra hörnet vid fönstret stod där också fortfarande. Alltsammans var överhuvud taget som om hon aldrig hade varit borta. Han hade ställt sig under ljuskronan och betraktade henne länge. Men om barnet, som hon väntade, sade han ingenting, inte heller om det, som hon höll vid handen, utan började så här: »Det gjorde mig ont, Marinke, att din man slutade upp med att leverera mjölk till mig för ett par år sedan. På det viset har vi förlorat all kontakt med varandra, och jag vet ingenting om dig längre. Du har inte vänt dig till mig en enda gång på hela tiden, och det händer mig egentligen aldrig i liknande fall. Jag vill inte säga, att jag räknar dig det så allra värst mycket till godo, för om jag kan, så hjälper jag gärna. Men slå dig nu ner, för du måste vara trött, och säg mig vad det är som har fört dig hit.» Hon tänkte bara hela tiden: »Och sitt barn ser han inte på.» 368