Men nu, nar hon satte sig på yttersta kanten av vil-soffan och ställde pojken mellan sina knän, nu såg han honom i alla fall. »Ser man på, det har blivit en ståtlig liten karl», sade han och sträckte lockande ut handen mot honom från skrivstolen ungefär som när man vill locka till sig en hundvalp. Men gossen ville inte komma utan tryckte sig bara så mycket tätare intill sin mor. »Hur ska jag bara kunna säga honom det?» tänkte hon. »Det bästa är väl att jag ger mig i väg igen som jag har kommit.» »Nå, Marinke, tala nu om vad det var.» »Jag har ingenting att tala om, patron.» »Åh-jo. En kvinna, som är så tungrodd, far inte en så lång väg utan orsak. Alltså, hur är det, behöver din man ett hypotek, eller behöver han hjälp med att bygga eller något annat? Jag lämnar gärna, vad han vill, för jag tror ni är säkra.» »Min man behöver inget hypotek», sade hon, »och inte heller tänker han bygga, men det har kommit ut, kära patron, det som har varit oss emellan.» Han vände sig tvärt om mot henne i den vridbara skrivstolen, så att den knarrade, och lutade sig fram för att se henne mörkt och skarpt i ansiktet. Rampskenet föll klart på honom. »Han har blivit alldeles grå», tänkte hon. Och nu såg han fullkomligt ut som om han hade varit vår Herre. Men det var en sträng och vredgad vår Herre han liknade. »Det var ingen mer än du och jag som visste det», sade han barskt, »och av mig har ingen fått reda på det. » Resau till Tilsit. 24 369