Nu borde hon ha sagt: »Inte av mig heller», men hennes rädsla för honom var så stor att hon inte vågade svara. »J ag får väl gå igen då», sade hon och försökte stiga upp. Men hon var så svag, att hon sjönk tillbaka igen. Då förstod han, att han hade varit för sträng mot henne. Den slipade karaffen stod som vanligt på bordet. Ur den slog han upp ett glas vin och räckte henne. Och den lilla asken med choklad, som hon hade fått ta för sig ur så många gånger, höll han fram för gossen. Denne vågade först inte, men sedan tog han vad som lades i händerna på honom. »Uåt oss nu tala förnuft med varandra», sade husbonden. »Berätta alltsammans.» Men hon kunde inte. Hon satt bara stilla och stirrade rakt framför sig. »Marinke», sade husbonden, »du var en gång min glädje under mina lediga kvällsstunder, och det har jag aldrig tackat dig för. Du står mycket väl till boks hos mig. Tänk på det och ta mod till dig.» Då tog hon mod till sig och sade rent ut: »Pojken här är ert barn, patron.» »Aj som fan», sade han och skrattade högt, »det var ju en helt annan sak.» Sen tog han gossen vid handen, ledde fram honom i lampljuset och betraktade honom noga från topp till tå. »En ståtlig liten karl är det, som sagt. När han växer upp, tror jag nog han blir lik mig. För det vet du ju, att de är lika mig allesammans.» Ja, det visste hon väl. Många gånger arbetade en fem, sex stycken där på gården. Om man ställde upp dem i en rad, så såg den ene precis likadan ut som den andre. 370