Och han fortfor: »I och för sig kunde det alltså vara möjligt. Men jag tror nog det är din drunknade fästmans pojke. Efter honom har han ju också fått sitt namn, så vitt jag vet.» »Det är riktigt», svarade hon, »men det är inte hans pojke. Och min nuvarande mans är han inte heller.» »Var han också framme?» frågade han, och hon kunde inte annat än säga ja. »Men, hör du — det är i alla fall en smula vidlyftigt», utropade husbonden och kunde inte riktigt hålla sig för skratt. A, det skrattet gjorde henne mycket ont! Ända tills dess hade de talat tyska med varandra. Men Marinke förstod, att hon inte skulle komma någon vart med det främmande språket, om hon ville berätta alltsammans för honom. Och det måste hon göra nu, för han var den ende som kunde förstå henne, och det hade tyngt hennes sinne så länge nu. Därför började hon berätta på litauiska hur allt hade gått till. Han hörde uppmärksamt på henne och blev allt allvarligare och allvarligare. Mitt i berättelsen sträckte han ut handen mot gossen och lyfte upp honom i sitt knä. Han var inte det minsta rädd för honom längre, utan fortsatte lugnt att mumsa på sin choklad. När hon hade slutat, for han med handen genom gossens burriga huvud och ställde sakta ner honom på marken. Hon kände husbondens vana. Han måste ha benen fria till att gå omkring och röra på sig, när han hade hjärtat för fullt av någon sak. Han gick och gick, och sedan ringde han och sade till flickan, som skyndade in: »Man ska inte vänta på mig — jag är upptagen.» En gång hade hon själv 371