varit den där flickan, och han hade ofta sagt likadant till henne. Och sedan fortsatte han sin rastlösa gång. Till sist stannade han framför henne och sade: »Hur ska du komma hem igen? » »Enskys’ mjölkvagn väntar på mig», svarade hon. Nu var det stora ögonblicket inne. Nu måste barnets öde avgöras. »Mor Enskys trodde», stammade hon, »att eftersom pojken ändå är ditt kött och blod, kära patron, och jag inte vet vart jag ska ta vägen med honom, så skulle du kanske ta honom i din vård och låta honom få växa upp här på gården. Du har ju i alla fall så många inneboende här.» Ursprungligen hade hon haft för avsikt att be honom om vida mer, men nu, när hon hade återsett det förnäma herrskapshuset, kände hon, att även detta obetydliga var svårt att få uppfyllt. »Du glömmer, Marinke», sade han, »att nådig frun sitter därute, och att jag är skyldig henne räkenskap. Pratet skulle snart nog komma till hennes öron också, och sen bleve det ledsamheter utan ände. Det var redan för mycket att jag gav efter för hennes önskan den gången och kom till ditt bröllop, men jag ville inte neka henne det — inte heller för din skull, barn, för på det sättet kom du utanför alla misstankar. Men kommer det nu ut, så bleve den historien ett missgrepp, som jag inte kan göra gott igen.» Marinke förstod inte riktigt vad han menade, men att hennes önskan var en förmätenhet, det insåg hon nu. »Jag får väl gå då», sade hon för andra gången. Denna gången sjönk hon inte tillbaka av sig själv — 372