lian lade sin arm om hennes skuldra och höll henne fast, så att hon glömde att stiga upp. »I alla de tjugusex åren, som jag har varit här», sade han, »har ingen främling gått ut ur det här rummet utan tröst, och dig, dig som jag har tyckt mycket om en gång, dig skulle jag helt enkelt köra ut i natten? Det går inte för sig, Marinke, om jag också tyvärr inte har något annat än pengar att erbjuda dig.» »Jag vill inte ha några pengar!» stötte hon fram. »Förakta inte pengarna», förmanade han henne. »För de gör de elaka vänliga och de hårda fogliga. Jag brukar annars ge var och en, som har ett barn av mig, eller åtminstone säger att det är av mig, tusen taler med på färden. Och ännu har ingen beklagat sig. Men din pojke ska jag ge en summa, som är tre gånger så stor, så att han kan gälla som en välbärgad arvtagare, och du ska få se att han finner nog ett hem redan i kväll.» Därmed satte han sig ned vid skrivbordet och skrev ett gåvobrev på tiotusen mark, och han skrev en hel del annat därjämte, om hur räntorna skulle lyftas och hur kapitalet en gång skulle betalas ut. Sedan satte han civilämbetsmannens stämpel under — han beklädde själv den sysslan — och räckte papperet åt Marinke. Hon tänkte bara en enda sak: »Nu kan det få bli av mig vad som helst. Pojken är försörjd för livet nu.» XIII. När Marinke kom åkande med sin sovande gosse till Enskys’ gård, satt husmodern och väntade på 373