henne i månskenet precis så som hon hade gjort den där kvällen för sex år sedan, från vilken all olycka ledde sitt upphov. »Far har för länge sen gått och lagt sig», sade hon, »kom därför in och få dig en bit mat.» Och nu satt Marinke vid spisen precis som den gången och visste inte vad hon åt. Och pojken sov fortfarande djupt. Mor Enskys sade, att nu skulle hon berätta. Då drog hon gåvobrevet ur fickan och räckte henne det. Mor Enskys trodde först inte sina ögon. Gång på gång måste Marinke säga summan för henne, innan hon kunde förmå sig att tro på den. »Men då är ju allting gott och väl igen», sade hon, »och nu går jag och väcker far.» Marinke var rädd för att gubben genast skulle visa henne och pojken på dörren, men mor Enskys skrattade bara, tog gåvobrevet och gick in i storstugan med det. Det dröjde en god stund innan hon var tillbaka igen, och då kom gubben Enskys hoppande efter henne i skjorta och byxor och med tofflorna på sina bara fötter. Han kom hoppande precis som en vessla och hälsade Marinke välkommen och klappade gossen på hans nakna knä och ville själv bära honom till hans lilla säng, för barn måste i säng med hönsen. Marinke kunde inte förstå det som hände. »Till vilken liten säng då?» frågade hon. »Till den som har stått och väntat på honom i åratal, förstås.» Och det hade han alltid sagt, att det där med Wieszpatis inte var någonting annat än en rövarhi 374