storia. Den hade Jozup hittat på för att lura honom och mor. Och nu var det då alldeles klart, för så mycket kontanta pengar gav herr Westphal aldrig ut för sina egna barn. Då skulle han ha varit en tiggare för längesen. Och när Marinke förvånad ville motsäga honom, gav mor Enskys henne en puff i sidan och viskade till henne: »Låt honom bara hållas. Han inbillar sig det själv och kommer också att intala andra det — och det blir allra bäst på det viset.» Då tänkte Marinke på de ord, som Wieszpatis hade talat till henne, innan han skrev gåvobrevet, och tackade Gud för att den lille nu verkligen hade funnit ett hem och det redan i kväll. Hon lät inte hindra sig från att kläda av honom själv, för hon visste väl, att det skedde för sista gången. Sedan bad hon ännu en bön över honom, gjorde korstecknet över hans mun och gick sedan till ytterdörren. Där stodo de bägge gamla och väntade på henne. »Ack om de ändå ville inbjuda mig till att stanna hos dem!» tänkte Marinke. Men det gjorde de inte. Hur skulle de också ha kunnat göra det! »Gåvobrevet tar jag hand om», sade gubben, »för jag är ju förmyndare.» Och mor Enskys gjorde henne sällskap ännu en bit i mörkret och sade till avsked: »Jag är frisk och inte mer än femtifyra år. Tjugo år får jag säkert leva ännu. Och så länge kommer han att ha det bra, det vet du.» Ja, det visste Marinke, och hon tackade henne med tårar. »Men vad ska det bli av dig?» frågade mor Enskys. 375