»Bed för mig, att jag dör i barnsäng», sade Marinke och gick ifrån henne . . . Månen stod högt på himlen — en höstmåne redan — men luften fläktade varm som en juninatt. När Marinke kom närmare varglyan, for det en rysning genom henne. Gårdshunden skulle skälla, innan han kände igen henne, och då skulle Jozup, som hade en lätt sömn, ropa ut: »Vem där?» Och när hon då svarade: »Det är jag — Marinke», då skulle skällsorden börja regna — klorke och szunjoda och pajudele och allt annat som han brukade traktera henne med. Hon stannade och drog ett djupt andedrag. Det var ingen som vaktade på henne. Hon kunde använda nattens timmar så som hon behagade. Men var skulle hon tillbringa dem? Hon hade ju ingen annan tillflyktsort. Då kom hon att tänka på kyrkogården, där hon inte hade varit på så lång tid. Det kom över henne som en ingivelse. Att sitta på Jurris’ grav ända till morgonen — det var vad hon behövde nu. Där såg ingen henne, där hörde ingen henne, och där kunde ingen fara ut mot henne och överösa henne med skällsord. Hon begav sig alltså på den nu nästan förgätna vägen till kyrkogården. Det var inte alls så lätt att finna Jurris’ grav, för många nya pilgrimer hade slagit sig till ro runt omkring, och de planterade buskarna hade också blivit högre. Men till slut upptäckte hon den i alla fall och satte sig på kullen, vars sand täcktes med sparsam grönska av judemyrten. Föräldrarna hade låtit sätta upp ett nytt kors av trä. Det hade redan hunnit bli gammalt under tiden, 376