för så vitt man kunde se i månskenet var inskriften på tavlan bleknad och halvt utplånad av regnet. »Snart ska de allesamman ha glömt honom», tänkte hon, och hon tyckte att hon hade varit honom dubbelt och tredubbelt otrogen. Hon hade ofta haft tid att gå till graven, och ingen skulle ha frågat efter var hon hade varit. Trots det fann hon vägen hit först i dag, liksom man inte söker upp bortglömda vänner förrän man är alldeles rådvill. »Ack om jag bara kunde gråta lite!» tänkte hon, men hon hade redan fällt för många tårar i dag, och hon kände sig inte heller så värst smärtsamt stämd. Hon var bara trött. Därför lutade hon sin uttröttade rygg mot träkorset och tänkte: »Här skulle jag vilja somna. » Och det gjorde hon verkligen också. Men snart väckte nättvinden henne igen. Hon låg nu med slutna ögon och hade ingen lust att stiga upp mera. Runt om rådde en djup tystnad. Det var bara de styva bladen på träden, som då och då gnedo sig mot varandra, och ibland prasslade det i gräset, när något djur rörde på sig. Hon tänkte på alla de andar, som driva sitt spel på kyrkogårdarna om nätterna, men hon var inte det minsta rädd, för om där fanns några, så måste också Jurris’ande finnas bland dem, och i så fall skulle han beskydda henne. Under sådana tankar somnade hon igen, och i drömmen föreföll det henne fortfarande, som om han hade stått bredvid henne och smekt hennes kind. Men när hon sedan vaknade igen, märkte hon att det bara hade varit vinden, och då gjorde det henne ont att hon inte fortfarande sov. 377