»Nu får jag väl snart gå hem igen», tänkte hon. Då kände hon om igen samma slags rysning, som redan förut hade kommit henne att vända om när hon var på väg till varglyan. »Vad ska jag egentligen där att göra?» tänkte hon vidare. »Så snart han får se mig, kommer han att plåga mig, och tjänstfolket kommer inte att veta om jag fortfarande har något att befalla dem om. Här hör jag hemma. Hos min Jurris. Här på kyrkogården. » Och hon lutade sig ner åt sidan och kysste graven, men det fick hon bara sand mellan tänderna av. Och hon tänkte modlös på kommande tider. »Barnet kommer han väl snart att ta ifrån mig», tänkte hon. »För jag är inte alls längre någon riktig hustru för honom. Jag är ingenting annat än en gimdywe — en barnaföderska. Jag ska ge honom ett barn i stället för det andra, som han har förskjutit, och sen kan jag ge mig av. Han kommer nog att sörja för, att jag snart blir körd till kyrkogården sen.» Och hon kände sig så till mods, som om hon helst hade velat stanna här med detsamma. Och sedan tänkte hon på alla förödmjukelser, som han hade tillfogat henne ända sedan den stormdag, då Jurris drunknade, och på alla dem, som han än skulle tillfoga henne — han och hans hjälpare, som han hotade henne med. Och hon sade till sig själv: »Nu har jag förgäves profeterat för honom att jag skulle gå i havet, om han förrådde min skam för min svärmor. För det som han nu själv basunar ut i världen, det är lika illa som det, som hon då skulle ha haft att tala om.» 378