Och just som gumman Wilkats bild stod levande för henne, kom det plötsligt en så häftig förskräckelse över henne att hon rusade upp från graven och sprang runt omkring den som en besatt. Tänk om hjälparen, plågoanden, som han skulle skaffa åt henne, inte skulle vara någon annan än mor Wilkat, vargamor? Vad skulle hon då göra? Vart skulle hon då ta vägen? Hon sprang till höger och hon sprang till vänster liksom för att springa sin väg från henne, och hon visste ändå inte hur det skulle gå till. Att anmäla henne, det var säkert för sent nu, och hon skulle heller aldrig ha mod till det längre. Om det fortfarande hade varit någonting att frukta, då skulle Jozup aldrig ha hämtat tillbaka sin mor. Då tyckte hon att hon hörde en röst som sade: »Han har ju inte alls hämtat tillbaka henne.» Det var naturligtvis Jurris’ röst. Antingen svävade han i luften kring henne, eller hade hon väckt honom med sin klagan, så att han talade till henne från sin kista. Och så kastade hon sig ner på knä framför gravkullen, borrade ner tinningarna i sanden för att komma honom närmare och bad honom bevekande: »Hjälp mig då, käraste Jurris, hjälp mig då!» Och rösten fortsatte att tala: »Helt säkert har han bara velat skrämma dig, som man skrämmer små barn med Baboczius. Och han är ju inte alls så elak annars. Han har haft dig kär i över fem år, och du var så nöjd med honom, att du alldeles hade glömt bort mig. Tro inte att jag är ond på dig för den skull. Nej, jag är inte det allra minsta ond på dig. Och om jag vet, 379