varsnade hon, att det brann ljus ännu i lillstugan. Hon steg raskt tillbaka och tryckte sig mot trädgårdsstaketet, i hörnet där det stöter ihop med knuten. Medan hon stod där och väntade och lyssnade, fick hon höra två röster i det inre av byggningen. Den ena rösten var Jozups, men den andra — det var fyra år nu sedan hon hörde den rösten, och aldrig i livet hade hon trott att hon skulle behöva höra den mer. Hon hade sålunda kommit ändå, vargamor! Det var för att hämta henne vid stationen, som han hade spänt för promenadvagnen på morgonen, och pigan hade tegat av medlidande. Vart skulle hon nu ta vägen? Far och mor Enskys ville inte ha henne, i hennes föräldrahem ville de inte ha henne, Wieszpatis ville inte ha henne, inte ens Jurris i sin grav ville ha henne. Han hade ju skickat hem henne med list och bedrägeri. Hon svängde helt om på klacken och sprang och sprang — utan plan och förnuft —■ så fort hon kunde för sin tunga kropp. Bara bort! Bort från gården! Bort från livet! Bort — bort — bort! Och med ens såg hon det gråblåa vattnet och de gungande båtarna framför sig. Och Jurris roddbåt var där också. Innan solen hann gå upp for hon ut på haffet —------ 381