XIV. På morgonen samma dag seglade ett begravningsfölje i tre snipor i riktning från Karkeln nordväst över åt landtungan till. Det var män och kvinnor från kyrkbyn Nidden. De hade följt en ung hustru, som var ifrån Nidden och som hade varit gift därborta, på hennes sista färd. Hon hade dött i sin första barnsäng. Då den unge änklingen för att ära den hädangångna hade anordnat en stor begravning, så hade gästerna dansat och druckit flitigt hela natten, och alla befunno sig fortfarande i den angenämaste stämning. I den första båten sutto den avlidnas föräldrar. De voro visserligen mycket stilla och lugna, men de gladde sig ändå över att de andra voro så upprymda, för nu kunde de vara säkra på att man skulle minnas deras dotter länge och gärna. Deras uppmärksamhet var framför allt riktad på ett avlångt bylte, som gumman försiktigt höll i sina armar, medan hennes man gav akt på att den nedre kanten av det fladdrande seglet gled över det på behörigt avstånd. I byltet gömdes arvet efter deras dotter, det nyfödda barnet, som de hade tagit med sig för att vårda det åt sin svärson. Det hade varit omöjligt att skaffa någon modersmjölk åt det därborta, men det var mycket tvivelaktigt om det skulle visa sig lättare att anskaffa någon amma i Nidden. Tills vidare sög den lille begärligt på en tröstnapp, som innehöll tuggat vetebrödsinkråm blandat med finmalet socker, och när han började skrika fick han 382