Kvinnorna knuffade undan mannen, så att deras ögon inte skulle vanhelga vad de inte borde se och de bägge erfarnaste stego försiktigt över i båten för att lämna den vanmäktiga den första hjälpen. Men borta i den första båten, där det lilla byltet låg under kanten på seglet, där viskade morfadern till sin hustru: »Låt oss läsa en tacksägelse till vår Herre, för det ser ut som om han skulle ha skickat mat till vår lille direkt från himlen.» Och mormodern sade: »Jubla inte för tidigt. Hon där borta är ingen piga som fått ett barn. Hon ser ut som en förmögen bondhustru och kommer snart att lämna oss igen.» För säkerhets skull erbjödo de sig emellertid att ta den främmande barnsängskvinnan i sin vård, och de andra voro belåtna med att de inte behövde göra det. Så kom det sig att Marinke, som hade farit ut för att söka sin eviga vilostad i vågorna, vaknade igen i en mjuk och varm fjäderbädd och fann två barn i vaggan bredvid sig i stället för endast det, som hon själv hade givit livet åt. Och fastän hon var alldeles för svag ännu för att förvåna sig och göra några frågor, så tog hon likväl genast barnen till sitt bröst, som lämnade riklig näring för dem bägge. Sedan, när man ville ha reda på varifrån hon kom och vad hon hette, då grät hon bara och ville ingenting säga. Men det måste i alla fall göras anmälan hos myndigheterna, och när hon endast grät och teg både den andra dagen och den tredje, då visste de bägge gamla sig ingen råd längre. 384