Emellertid var det så, att själasörjaren i Nidden på den tiden var pastor Hoffheinz, en yngre bror till superintendenten, som Tilsitboma berömma än i dag. Det var liksom denne en levnadsglad och Gudi behaglig man, som litauema tyckte om som om han hade varit en av dem, och som gav råd > h hjälp, så långt hans arm sträckte sig, åt alla som behövde hans skydd. Han sade: »Det förefaller som om hon hade genomgått ett svårt lidande. Lämna henne därför i ro till nionde dagen. Ansvaret inför myndigheterna tar jag på mig till dess. Och så snart hon har återvunnit sina krafter, ska jag själv tala vid henne.» Det var det bästa sättet. När nionde dagen kom, gick han fram till hennes bädd, stängde till dörren efter sig och stannade inne hos henne i dryga två timmar. Och när han kom ut igen, då hade den gladlynte mannen ögonen fulla av tårar och sade: »Här har Gud gjort ett under.» »Det har han gjort också mot oss», sade husmodern, »för utan henne hade Anikkes barn redan legat i jorden. » Sedan dröjde det inte över andra natten, förrän Jozup Wilkat fick reda på vart hans hustru hade tagit vägen — och med henne barnet, som han ansåg att hon var honom skyldig. Och emedan han skämdes över att ha drivit henne i döden, blev han mycket glad över nyheten och gav sig i väg för att hämta henne — henne och barnet. Men det var just detta, som Marinke darrade för dag och natt, och som pastorn ville vara henne behjälplig att förhindra. Och han, som var så klok som någon, hade givit be- R«san till Tilsit. 2$.