Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och lop ått skogen hasteligh,
Sin slöijer lefde effter sigh;
Den fylte läijonet fult mz blodh.
När Pyramus kom, den jagare godh,
Och fick thz blodiga klädet see,
Kom honom i hiertat mykin wee,
Och dömbde mz sitt förnuft och skiäl
Tisben wara rifuin i hiäll
Aff itt läijon och togh hasteligh
Sin skarpa dart och dräpte sigh.
När Tisbe kom tilbaka igen
Och sågh der liggia sin bäste wähn
Slytandes i sin blodh så rödh,
Slog hon sigh strax till dödh.
Men der komma gudinnor twå,
Diana och Vesta, som här stäå;
De hulpo dem till lijf; igen.
Tå gingo the strax åhter hem
Medh frögd och lust till Lisbes fadher,
Der af han och wardt mykit glader,
När honom blef uppenbar,
Huru alt tilgångit war.
Dy wille han them eij åtskilia;
De kommo tilsammans efter sin wilia.
Detta ähr nu till en ingångh sagt:
På sielfua comoedien gifr gran acht!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
