Hårdt har hon kämpat, mycket har hon lidit:
Dess barm är sårad och dess pulsar tömda.
Och hon förföljs ännu. En flykting är
Dess tanke, utan rigtning, utan hem.
Dock jagas äfven han af sorgens härar,
Hvarthelst han irrar, sökande en fristad.
J. L. Runeberg
Något öfver en vecka hade förflutit.
I gafvelkammaren var det skumt. Gabriella låg, med den nya dockan på armen, insomnad i ena soffhörnet, och Erika stod, qvald af mörka föreställningar, vid fönstret och tänkte på den sig allt mera närmande stunden, då hon skulle återse Birger. Han hade redan några timmar varit hemma, men en ångest, som hon icke kunnat öfvervinna, hade hindrat henne att gå ned och bedja honom vara välkommen.
I Erikas hufvud arbetade en tanke, hvilken ständigt förföljde henne. Än antog den skepnaden af pligt, än af synd; och grubblandet på den städse olösta gåtan tärde hennes lifskraft, utan att lemna något stöd åt öfvertygelsen.
Det uppträde, som egt rum aftonen före den bekanta mordnatten, hade inbränt sig i Erikas hjerta, och hennes verksamma inbillning upprepade beständigt hvarje särskild del. Hvad Birger blefve i en framtid, hvarje syndig gerning han kunde komma att begå, vältrade på henne: hennes namn skulle blifva en lösen för brott och olyckor - förfärligt! Och hvilka följder hade redan hennes ståndaktiga nekande haft? Något hade passerat denna hemska natt, som jagade Birger från ön och som lät den arme Anton förlora sin helsa och sina sinnens bruk. Erika förmådde ej reda dessa frågor, men hon kände sig förvissad, att svaret, om hon kunde erhålla det, skulle blifva fruktansvärdt.
Ofta, då hon suttit ensam vid gossens sjuksäng, sett hans lidande och hört de orediga utbrotten af hans plågsamma fantasier, hade hon med skälfvande ångest frågat sig sjelf, om hon icke vore en omedveten orsak till all denna jemmer. Blott en enda gång hade hon haft mod att uttala Birgers namn. Anton hade då med en häftig sprittning vändt sig om och gifvit alla tecken till oro och förskräckelse; och från den stunden aktade sig Erika att lemna den sjukes feberaktiga drömmar någon ny näring. Hon inneslöt sina tankar för sig sjelf, men ty värr voro dessa tankar så bittra och plågsamma, att den arma ofta dignade under deras börda.
Tulljaktens försvinnande samma natt lurendrejarne voro ute, hade i hennes själ, på grund af månget ord, som undfallit den sjuke, jemte Haraldssons misstänkta vaksamhet, väckt, om icke en bestämd misstanke, åtminstone en svag, dunkel aning, att Haraldsson och Birger visste något derom. Stundom missleddes hon väl derigenom, att intet spår funnits efter tulljakten, men åter kastade Antons förfärande ord, att "något hemskt fans på djupet", en ryslig klarhet öfver det ämne, hon sträfvade emot med både känsla och förstånd. Haraldssons berättelse var det sista stödet, hvarvid hon sökte fästa sig; men äfven detta ville icke hålla, ty hon kände hans falskhet och erinrade sig dessutom den hotelse, hvarmed han rådt henne till tystnad. Och qvalen vid alla dessa svarta, oroliga föreställningar, hvilka ofta förvirrade hennes hufvud, väckte den tanken ständigt till nytt lif, att hon borde uppoffra sig sjelf, hela sitt ringa hopp om jordisk lycka, för det stora målet att rädda en medmenniska från förderfvet och genom denna handling förebygga de grymheter, som den åt sig sjelf lemnade, förvildade Birger i en framtid kunde begå.
Icke utan en isande rysning tänkte hon sig genom äktenskapets band förenad med en menniska, som kanhända... nej, hon hade icke styrka att fortsätta den förfärliga meningen - men vore den grundad, hvems var skulden? En känsla, omöjlig att tolka med ord, genomfor Erikas hjerta, då hon anade möjligheten att sjelf vara en oskyldig orsak till det gräsligaste brott. Hade hon icke hållit Birgers öde i sina händer och vid den betydelsefulla vändpunkten afklippt tråden, som kunnat sammanlänka honom med en bättre framtid, ett rättskaffens lif! Borde det då också ej vara hon, som uppoffrade sig sjelf för blotta möjligheten att ännu kunna verka något godt?
Från denna synpunkt, den moraliska sidan, betraktade Erika frågan. Men den hade ock en annan: den lagenliga. Om Birger vore delaktig i något brott, vore det ej då en synd, som förnedrade henne inför Gud och sig sjelf, att förena sitt öde med hans? Tillhörde det icke snarare hennes pligt att utspana hvarje möjlighet, som kunde leda till ljus - och om hennes aning besannade sig, befalde icke då lagens stränga bud, att hon skulle angifva de brottsliga?
Så stred den arma Erika, och måhända hade en strängare logik, än den hon hunnit förvärfva sig, äfven kunnat förvillas under likartade förhållanden.
Omsorgen för qvällsvarden nödgade henne att lägga band på sina känslor. Hon måste gå ner, hon måste återse Birger, och hvad hjelpte det att fly undan för några ögonblick... stunden nalkades.
I stugan, dit Erika inträdde, satt Birger ensam vid bordet och ristade tankspridt med sin fällknif några rispor i den tjocka skifvan. Antingen hörde han icke eller låtsade han ej höra den lätta gången, hvilken alltid satt hans hjerta i rörelse; och Erika hade således god tid att betrakta den märkbara förändring, som både hans utseende och klädedrägt undergått.
Den bruna, men friska färgen hade lemnat rum åt en olivgul anstrykning öfver kinder och panna. Ögonen lågo djupare under sina hvalf, och omkring munnen, vanligtvis krusad till ett hånfullt leende, syntes nu ett helt olika drag. Erika tyckte det liknade smärtans och orons. Sjelfva det egna uttrycket af rå kraft, som alltid utmärkt honom, låg liksom bundet; men det fans ett annat: sorgens och passionens förenade magt hade tryckt sin omisskänliga prägel på hvarje hans rörelse. Hvad klädseln vidkom, var den både finare och bättre än den han förut begagnade till helgdagsdrägt, men Erika ihågkom, att hon af Haraldsson hört, det Birger nu tagit sin skeppare-examen. Det var således mindre underligt, att han lagt sig till herrekarlsrock i stället för den forna tröjan.
"God afton, Birger!" sade Erika, som omöjligt kunde förmå sig att säga välkommen.
Birger steg upp. En ryckning flög genom hans lemmar. "Mamsell Erika"... Han var icke i stånd att frambringa ett ord mera; men den blick, han fästade på henne, innehöll en sådan blandning af qval och bitterhet, att Erika häpnade och kände sitt hjerta darra af medlidande.
"Jag tror, att ni varit sjuk, Birger?"
"Nej, jag har icke varit sjuk. Tycker mamsell Erika, att jag är så förändrad?"
"Ja, verkligen."
"Det kan väl icke heller vara så underligt: mycket har förändrat sig sedan vi sist träffades. Jag är ej mera densamme." Hans afmagrade kind öfverdrogs vid dessa ord af en hemsk blekhet, och hans ögon följde troget alla Erikas rörelser. Hon, som ej kunde uthärda den forskande blicken, sänkte sin. Då tillade han saktare. "Har mamsell Erika ibland kommit i håg mitt afsked?"
"Ja, visserligen, men jag har tänkt..."
"Hvad?" frågade Birger ifrigt. "Har ni kanske tänkt, att jag icke höll ord?"
Erika ryste ovilkorligt för den häftiga frågan, hvilken tycktes henne innebära den försäkran, att hon i det fallet misstagit sig. "Jag har innerligt bedt", sade hon, "att Gud skulle hålla sin hand öfver er, Birger!"
Han såg på henne med ett obeskrifligt uttryck af smärta. "Gud har icke hört er bön. Då ni förkastade mig, uttalade ni också min förkastelsedom."
"Nej, Birger, tro icke något så rysligt! Jag är ju endast en fattig syndig menniska och handlade efter hvad min känsla och pligt bjöd mig."
"Pligt - ja, pligten mot er sjelf."
"Ja visst! Denna är också helig. Anser ni er icke ha någon pligt mot er sjelf, Birger?"
"Åh jo, bevars, såsom skyldigheten att hålla sig sjelf uppe. För att rädda mitt eget lif, min egen säkerhet, försöker jag alla slags medel. Är icke det i sin ordning, mamsell Erika? Man uppfyller ju då pligten mot sig sjelf."
Det var något i Birgers ton, mera än i hans ord, som kylde blodet omkring Erikas hjerta. "Jag menar det visst icke så som ni tycks förstå det, Birger! Man får ej begagna andra än lofliga medel."
"Ja, men det är ej godt att veta när de just äro lofliga. Jag förstår icke så mycket, men jag tror, att det kommer an på i hvad sinnesbeskaffenhet en är, då något svårt fall kommer för handen. Är blodet rigtigt upprördt, så att förnuftet ej har håll på en, då griper man nog till hvad medel som helst, utan att stort tänka på om det är lofligt eller ej."
"Jag förstår icke, Birger, hur en menniska med sundt förnuft kan komma i ett sådant tillstånd, att icke en olycka eller en öfverhängande fara eller någon annan tillstötande händelse bringar henne till besinning."
"Jo, det låter allt förklara sig. Jag har i vinter läst mera än jag gjort under hela min lifstid, och bland annat råkade jag på en bok, som uttryckligen beskrifver, att det fins menniskor, hvilka till och med födas med de grymmaste och vildaste anlag till allt ondt och som känna ett rigtigt behof att plåga andra. De kasta sig utan besinning i de största faror för att tillfredsställa denna oöfvervinneliga lust, detta raseri, som uppstår af kroppens inre sammansättning. Om mamsell Erika nu tänker sig ett sådant der missfoster, om icke precist så, likväl ditåt, och detta kräk lemnadt åt sig sjelf eller i händerna på den, som uppmuntrar de dåliga anlagen - hvart skall det bära hän? Tänk sedan på, när sinnena hos en sådan menniska retas till ytterlighet, om det är möjligt, att hon i nästa stunden derefter tänker på lofligheten af några medel."
"Det är märkvärdigt", yttrade Erika förvånad, "att ni kunnat fästa er vid en så ryslig tanke. Den låter väl icke alldeles osannolik, men den måtte väl i alla fall icke kunna tillämpas här. Under alla omständigheter anser jag den högst farlig att nära, ty på det sättet skulle ju en menniska kunna begå de gröfsta synder i den falska öfvertygelsen, att hon ledes af en oemotståndlig inre drift. Och vore det verkligen förhållandet, anser jag, att en sådan menniska framför alla andra behöfver hafva ögonen på sig sjelf och ständigt vara i strid med sin syndiga natur... Men det är ännu något, som väcker min förundran: jag förstår icke huru ni, Birger, på ett par månader lärt er att finna ord för alla era tankar. Ert språk har blifvit mera städadt, men det ni säger förekommer mig farligare."
"Åh, jag har väl, allt sedan jag blef så pass karl, att jag kunde resa på egen hand, haft folkvett, fastän far bara tycker det vara högmod att tala annorlunda än han. Bokvett har jag inhemtat efter hand, mest nu i vinter - men det gagnar mig icke stort, hvarken det ena eller andra!" tillade han med en bitter suck.
"Det är orätt sagdt, Birger - blott icke det senare inverkar falskt och förvillande på ert omdöme... Men har ni icke varit inne och sett på den stackars Anton ännu?"
Vid gossens namn strömmade blodet till Birgers ansigte. "Nej", sade han i alldeles förändrad ton, "far är nu der: jag vill uppskjuta mitt besök tills i morgon."
"Det är en märkvärdig sjukdom!" återtog Erika. "Jag har mycket grubblat på de ord Anton fält under sin sinnesförvirring. Likväl har det icke blifvit mig klart hvad som vållat rubbningen i hans hjerna. Jag kan, upprigtigt sagdt, icke ha mycket förtroende till Haraldssons utsago. Ni, Birger"... Erika afbröt tvärt. Hon fann, att hon redan vågat för mycket.
"Af mig ville ni således veta, mamsell Erika, om det förhåller sig som min far berättat - af mig! Har ni då så mycket förtroende till mig, att ni icke fruktar, att äfven jag kunde föra er bakom ljuset?"
Erika besinnade sig knappt ett ögonblick, innan hon svarade: "Jag känner, att jag kan tro er, Birger!"
"Tack för dessa ord! Det var det bästa jag på länge hört. Men besinna er också noga om ni verkligen vill höra hvad jag kunde förtälja - tänk om ni sedan ångrade er?"
"En rigtig erinring! Förtroendet kunde kanske bli en mera tryckande börda än sjelfva ovissheten. Jag binder mig i alla fall aldrig genom tysthetslöfte."
"Den, som efter mogen öfverläggning vill afhöra ett öppet meddelande, är kanske bunden lika starkt som genom tysthetslöfte!" anmärkte Birger.
"Ja, det är mycket sant, men..."
"Vi få tala vidare en annan gång. Jag hör far i gången. Mamsell Erika kan emellertid vara säker, att jag aldrig skall fästa hennes tystnad som vilkor för det jag kan komma att säga. Den, som har så pass hjerta och förstånd, vet nog hvad rätt är."
Erika aflägsnade sig, emedan Haraldssons återkomst erinrade henne, att timmen för qvällsvarden redan vore inne. Sedan hon slutat sin hushållsbestyr, gick hon som vanligt in att se om den sjuke Anton. Gossen hade under loppet af de sista dagarne visat sig något lugnare. Själen syntes mattad: ett nytt stadium i hans sjukdom hade inträdt.
Då Erika närmade sig sängen, fann hon hans blick med ett spändt, men likväl belåtet uttryck vexelvis vända sig från den ena till den andra af de stora bruna trädknapparne, som fasthöllo sänggaflarne på hvardera sidan. Han märkte icke Erika, utan helsade vänligt till höger och venster, liksom han sett något föremål sitta på hvardera sängknappen.
Efter en liten stunds tystnad sade han i en innerligt mild och vänlig ton: "Jag har så länge väntat på er i qväll."
"Ack, det är hans englar!" tänkte Erika och en ljuf, välgörande rörelse vaknade i hennes bröst, då hon erinrade sig, att återkomsten af denna fantasi alltid varit tecknet till ett förbättradt, ett lugnare tillstånd. Anton hade ofta, då Erika om natten vakat hos honom, förtrott henne, att tvenne små sköna barn, skönare än sjelfva Gabriella, men mycket lika henne, brukade långa stunder sitta på hvar sin sängknapp. De sutto likväl icke alltid stilla, utan spatserade emellanåt uppför sängens sidor, men aldrig så nära, att de vidrörde honom. Den ena af Antons englar var alltid, efter hvad gossen berättade, hvitklädd och hade ett skönt uttryck af innerlig glädje i sitt utseende. Den andre deremot, som var långt mera grann i sin purpurklädning, syntes lidande och djupt nedtryckt. Men bägge voro öfver all beskrifning härliga och tycktes älska att vara hos den stackars sjuklingen.
"Jag skall väl lyssna på honom!" tänkte Erika, som, ehuru upptagen af egna bekymmer, ej kunde undgå att känna det djupaste deltagande för den arme Anton.
Gossen tilltalade nu sina små gäster med en röst, af hvars lycksaliga ton Erika förstod, att han trodde sig ha hört en af englarne tala.
"Jaså, ni ha ej varit borta ifrån mig, säger du, fastän jag icke sett till er på länge. Det var snällt det! Jag vill likväl alltid se er: jag håller så mycket af er... Men", fortfor den sjuke och såg med en frågande blick åt högra sidan, "säg mig, du lille röde tosing, hvarför du ständigt ser så ledsen ut? Det gör mig ondt i hjertat, när du så der fäster ögonen på mig."
Nu blef det några minuters tystnad, hvarunder Anton lyssnade med spänd uppmärksamhet. I förundrad ton utbrast han ändtligen: Lifvets engel, säger du. Jaså... Bitterhet och smärta - du är så medlidsam... icke skall du vara ledsen för det. du bjuder ju så godt du har, och du kan ej rå för, att det växer mask i dina granna äpplen... trösta dig du... Ack, så'na fina lockar - räck fram ditt lilla hufvud, att jag får klappa dig. Nå, se ej sorgsen ut! När du blir lite större, ska' vi ofta leka tillsamman med Gabriella."
"Och hvem är du då?" frågade han och vände sig till sin glädtige kamrat på venstra sängknappen. Åter följde en stunds tystnad, hvarefter han med lika förundrad ton som nyss återtog: "Bjuder du ljus och salighet utan ända, du, som är dödens engel"... Han tycktes begrunda detta... "Jaså, när jag ser dig komma närmare hufvudgärden, då väger min sjukdom åt dödens sida; men när din lille bror kommer, lutar det åt lifvet. Var det ej så du sade?... Tack, tack, men håll dig nu i styr, spring icke så häftigt fram och åter! Sängkanten är ju så smal, att du lätt kan falla ned och slå i hjel dig... du ler, du... Gå icke ifrån mig... nej, nej, bli qvar begge två!" bad den sjuke nu med en ton, som hastigt antog ett förtvifladt uttryck. "Det är bäst som det är: jag vill icke dö - det är så svart nere i djupet, der de ligga allesammans vid Paternoster-skären."
En kall rysning lopp genom Erikas lemmar. "Min aning!" sade hon sakta och fattade nästan krampaktigt i sängen.
Anton gaf till ett skri. Hela den lugna fantasien var störd, och i häftig ångest ropade han: "Se der, der ä' de... se hur de dyka upp ur vattnet... Låt mig vara, låt mig vara... släpp mig! Jag är oskyldig - jag stod bara i plikten och såg på."
Erika lade sin kraftfulla arm om den sinnessjuke gossens lif. "Ligg stilla, Anton lille!" sade hon med den lugnaste röst, det var henne möjligt att antaga. "Det är jag, det är Erika, som är hos dig. Tala du med dina englar - jag ser hur de sitta så snällt på sängknapparne och vaka öfver dig."
"Jaså, ä' de qvar än? De ä' så snälla - det var roligt, att du också fick se dem!" inföll Anton, som vid återkallandet af den lyckliga villan åter försattes dit. "Men, Erika, de sitta nu ej längre på knapparne som du sade... Se, hur de springa upp och ner på hvar sin sida om sängtäcket... Märker du hvilken som är mig närmast?"
"Ja, den vackra engeln med rosenröda klädningen står straxt vid hufvudgärden."
"Det var bra... jag ser det!" Han nickade till höger och venster.
"Dina små sällskapsbröder be dig sofva nu, Anton! De lofva att vaka omkring dig och skicka dig vackra drömmar."
"Jag tycker också, att jag är sömnig. Men, Erika, jag vill först hviska något vid dig!" Erika lutade sig ned; och med mycken försigtighet, liksom för att ej bli hörd, lade Anton sina läppar intill hennes öra och sade: "Om du ser den hvita engeln komma för nära hufvudgärden så - schasa bort honom!"
Hon lofvade uppfylla hans önskan, hvarefter den stackars Anton tröstfull insomnade.
Men Erika gick till sin kammare för att lida af vakna drömmar.
