Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3-4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
papper i handen, hon var alldeles likblek,
papperet darrade och hennes tunga tycktes
låda fast vid gommen. Man kunde se
henne tala, men ingen hörde det.
Plötsligt var det en ung krabat, som ropade i
tystnaden:
— Det var bra sagt!
Det blef skratt rundt omkring, jag
skrattade med, ty jag fann henne komisk, den
stackars flickan däruppe.
Ja, jag skrattade. Jag gjorde som de
andra och jag tyckte, att jag var i min
goda rätt.
Men då jag kom hem såg jag henne
plötsligt för mig, och så såg jag mig själf
stå och skratta bland karlarna.
Fins det något så rysligt som att rodna
i ensamhet öfver sig själf? Det gick upp
för mig, hvad denna kvinna hade vågat,
och jag kände lust att söka upp henne
och be henne om ursäkt för att jag varit
med om att såra henne. Hon hade ju
offrat sig äfven för min skull. När hon
har talat sig hes och inte mer låter skratta
ut sig, och när nästa har gjort det och
nästa — då får man något nytt att
skratta åt.
Hon satt tyst en stund. Så fortsatte
hon:
— Jag uppsökte henne naturligtvis inte.
Jag gjorde ingenting. Men det har
kommit en underlig melankoli öfver mig. Jag
tycker att jag är så fullständigt onyttig.
Ni vet, att när man en gång fått upp
ögonen för något, så ser man det
öfverallt. Öfverallt hvar jag kommer, ser jag
samma sjukdom hos unga kvinnor — de
veta inte, hvad det är fatt och läkaren
skrifver medicin åt dem, men jag vet,
hvad det är. I alla dessa rika hem släpa
sig en skara bleka, misströstande kvinnor
fram, som alla härjas af samma sjukdom
— — — Jag slutade skolan, då jag var
18 år. Stark var jag inte, särskilt
kunskapstörstig har jag aldrig varit och nu
höll jag på att bli fullvuxen. Jag var
öfverlycklig att slippa skolan, jag hade
inga plikter och jag hade hela guds långa
dagen till mitt förfogande. Min mor såg
med glädje att jag blef »vuxen». Och
hon danade mig efter sitt eget beläte.
Hemmet blef min värld, hemmet med sin
bekvämlighet och trefnad, matdebatter och
visiter. Jag började också förstå, hvad
som kunde gå för sig bakom ett
hvardagsrums portiärer och dess
blomsterskuggade hörn, när där finns unga människor,
och gamla med för resten, när det i denna
parfymmättade doft slår emot en den heta
anda, som når till alla porer och berusar,
berusar. — Nej, jag skall ingenting säga.
Men mödrarna skulle passa på, innan deras
döttrar plötsligt bli alltför bleka och tysta.
Jag såg att hon i tankarna genomlefde
något, som fick henne att rysa, något,
som satt sin stämpel på henne för alla
tider.
Hon fortsatte utan öfvergång:
— Jag förstår det man hviskar om i
salongernas hörn. Om unga flickor, som
i ett nu bli värnlösa, som förföras och
som vilja förföras. Jag genomskådar det
hyckleri, som kastar hela skulden på
mannen. Ja, så mycket har jag sett, att jag
blef skrämd. Jag brast i gråt, när min
mor talade med mig om framtiden och
jag skalf, när herrarne talade med mig
under mödrarnes skyddande blickar.
Och jag sade till mig själf, jag vill
arbeta! Då jag berättade min plan,
skrattade de åt mig, som inför en älskvärd
nyck. Visst skulle jag arbeta! Hvem
slösade väl bort sitt lif? Tog jag inte
lektioner, gick jag icke och lärde mig
klädsömnad en hel vinter, jag serverade
eftermiddagskaffet, när jag inte händelsevis
var ute ...
Hvad ville jag ta mig för?
Det var just olyckan att det visste jag
inte. Ingenting i mitt förra lif hade gifvit
mig impulser till arbete. Det fanns
ingenting, som inte ombestyrdes af husan och
kokerskan — utom att servera
eftermiddagskaffet — och sömmerskan och alla
de andra. Ville jag måla på porslin?
Ville jag ta bort förtjänsten för fattiga
flickor, som behöfde den bättre än jag?
Jag kunde ju bilda min själ — eller gå
och rida! Ville jag inte gå och ta
ridlektioner?
Jag flydde till mig själf. Och jag sade
mig det förfärliga ordet: onyttig! Jag
kunde få en man ... Jag har sett unga
fruar, som ingenting ha att göra. Vi tala
om äktenskapstragedier. Hemligheten af
månget olyckligt samlif är den, att hustrun
leds, att hon plågas af sin egen
onyttighet, sitter dagen igenom och beskådar den,
lyfter handen till arbete och låter den falla
igen för att det intet arbete är eller för
att hon inte kan arbeta. Så kommer
krisen. För somliga blir det erotik, för
andra nervkuranstalten. Och mödrarna
minnas från sin ungdom att de aldrig
voro lediga. Men de glömma, att då var
hemmet oftast litet, man fick spara och
sträfva till det välstånd, döttrarna nu
njuta af.
Hon satt alldeles rak och stel. Jag
tänkte säga till henne, att när en ung
kvinna tänker så mycket på tingen, då får
hon förr eller senare sitt fält att verka på.
Hon afbröt mig häftigt och sade under
frambrytande gråt:
— Det är just det, att jag vill och inte
kan! Styrkan har tagits ifrån mig. När
man aldrig brukat en lem, vissnar den
bort. Jag har inte ens mod att bryta med
mitt hem, resa mig mot dem och själf
kämpa mig fram. Jag är förstörd af
bekvämlighet, min vilja är förslappad och
ändå blygs jag öfver mig själf. Och under
tiden jäser det omkring oss, nya lag af
kvinnor bryta sig fram, fulla af energi och
arbetslust, kastade ut i lifvet med brutal
hand till arbete, lif eller död. De som
besegra oss förakta oss, hata oss. Vi
försöka skratta ironiskt åt deras tal och
proklamationer, men skrattet stockar sig i
halsen. Åh, jag tycker jag ser mitt eget
blod droppa långsamt ur ett sår, som blir
större och större — —
Hon kastade sig snyftande öfver
bänken, spröd och fin som de andra
blommorna i sommarnatten. Ute på vägen
hördes buller. Fackföreningen vände hem.
Orkestern slungade ut i de vildaste
dissonanser: »Det ljusnar i öster, räck mig,
broder, din hand ...» öfver de stilla
villaträdgårdarna.
 |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
