Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 3-4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fästmän.
Det är icke om våra egna välbeställda
förlofvade det här är tal, utan om en
tillsynes specielt hatad och förföljd särskild
klass i samhället, våra jungfrurs fästmän.
De allra flesta fruar uppställa som
första villkor för en god tjänarinna att
hon icke skall vara förlofvad. Och skulle
hon efter eventuellt en längre tids trogen
tjänst eklatera en förlofning eller säga
sin matmor att hon är hemligt förlofvad,
så blir hon icke sällan uppsagd från sin
plats. Fruar som se sig om efter en ny
tjänarinna fråga först om flickan »har
fästman» (aldrig om hon är förlofvad),
eller också nöja de sig helt enkelt med
att konstatera att »någon fästman får
icke min jungfru ha».
Detta är egentligen ett ytterst
egendomligt fenomen i en tid hvars stora
lösen är personlig frihet.
Det är i de allra flesta fall icke en
själfskyddande åtgärd, emedan man
endast i undantagsfall behöfver befara att
»fästmannen» skulle vara oärlig. Som
det i de flesta hem finns särskilda
jungfrukammare, blir hela förbudet ett direkt
ingrepp i en myndig och själfansvarig
människas personliga frihet. Hvilket
måste karaktäriseras som — minst sagdt
— en taktlöshet.
Men det är dessutom en synnerligen
kortsynt och dum taktlöshet. Vi kunna
ju icke förutsätta att alla dessa tusentals
arbetande unga flickor på fullt allvar
alltid ämna gå ogifta. Man bör väl vara
så pass medmänsklig att man för deras
egen skull önskar dem ett eget hem.
Men man får väl också förutsätta att de
i sina små förhållanden kunna få vänta
rätt länge innan de kunna gifta sig och
att de, liksom vi, icke vilja förlofva sig
med den första bästa okända som
erbjuder sig. Och hvar tror man flickan skall
träffa den man hon anser hon vill välja,
om icke i ett godt, skyddadt hem?
Förbjuder man henne hemmet, träffar hon
naturligtvis sin beundrare utom hemmet,
på gatan eller på något litet konditori
eller kafé. Hvilket hvarken klär hennes
rykte eller bidrar att stärka och förkofra
hennes egen själfaktning. Många unga
tjänarinnor, som nekats ta emot sin
förlofvade hemma, ha så vant sig vid att
tåla den litet tvetydiga situationen att
synas med en man på ett konditori eller
kafé att de sedan vid en eventuell
brytning af förlofningen bibehålla vanan,
»emedan alla ändå tro att jag är
oordentlig», och gå på detta sätt så
småningom utför. Möjligen har denna strängt
moraliska fru som stängde sin dörr, en
första skuld i flickans fall.
Moralen är ett fruktansvärdt ondt när
den i sin höga blindhet fordrar
handlingar som komma människor att sjunka
ned på ett plan där endast olycka och
förtviflan vänta dem.
Hur kunna dessutom våra förlofningar
vara tillåtliga och moraliska när våra
tjänarinnors icke äro det?
(D. N.) Gwenn.
Ur ”Arbetare”.
| Af Karl-Erik Forslund. |
| ——— |
Äldste sonen talar på husmoderns
högtidsdag. |
Se, jag mins en gammal saga
om en husmor, om en kvinna,
hvilken kunde gulltråd spinna;
kunde draga
stora lass och likväl sjunga,
kunde bära bördor tunga
med ett leende, och laga
mat, som strax i munnen smälte;
kunde väfva rosengång,
krabbasnår och munkabälte,
så att väfstolns slag blef sång;
kunde konster flera tusen:
frälsa skrämda barn från busen,
bädda frusna barn i filtar,
torka tårar och förklara
allt det dunkla underbara —
göra män af veka piltar,
kvinnor af en småflickskara;
kunde allt som mänskor mäkta —
laga gamla vaser spräckta,
stoppa strumpor och brodera,
baka bröd och kläder sy,
sätta plantor,
ordna trädgårns blomsterkronor,
läka sår och mycket mera
bäst af alla de galantor
och matronor,
hvilka uti samma by
bodde, kokade och spunno
lyckans tråd allt hvad de hunno.
Denna husmor — så berättar
sagan sen — till hjälp hon hade
tio tomtar, goda vättar,
alltid vakne, alltid glade,
aldrig tröttnande att sträfva,
spinna, väfva, sy och gräfva,
ständigt starka, flinka, rappa,
aldrig dåsiga och slappa.
Vill du veta
hvad de heta,
minsta barn dig svara kan:
tvänne heta Tummetott,
tvänne andra Slickepott,
tredje paret Långeman
och det fjärde Gullebrand,
men det femte, minst af alla,
Lille Vicke Vire vi kalla!
Denna husmor — så berättar
icke sagan, utan jag —
hon och hennes goda vättar
ha i dag en högtidsdag.
Men ej nu ens få de frid —
det är deras trogna id
som vid fästligt bord oss mättar
liksom förr i många år.
Öfverallt vi deras spår
skönja — deras ande talar
tyst ur kamrar, kök och salar
som ur skrubbar, skåp och vrår.
Må då dessa väsen blida
ännu många långa år
på sitt stora lifsverk smida,
sol och lycka kring sig sprida —
låta nålen gladligt glida,
väfva vackra krabbasnår,
sopa bort ur hörn och vrår
alla fula spindelnät,
ilande med lätta fjät
fram och åter, in och ut
till den långa dagens slut.
Må den ännu länge vara
frisk och stark och glad och ung,
aldrig trött och sorgetung,
denna gamla tomteskara,
detta raska arbetslag,
som i dag
varmt vi fire —
Tummetottarna,
Slickepottarna,
Långemännerna,
Gullebränderna
och bägge Vickarna Vire!
Skadeglädje.
Som en blixt och utan att vi rå för
det öfverfallas vi af denna afskyvärda
känsla! Vi stå maktlösa mot den, men
icke mot att den kvardröjer i vårt inre.
Den bör ej finna något husrum där, utan
förjagas med all makt! Ty skadeglädje
förnedrar människan. Den gör henne
lågsinnad och kärlekslös; den är en
skamfläck på hjärtat, om ock den är hemlig,
och ingen vet något därom.
Jag kan ej tänka mig något
afskyvärdare än glädje öfver lidande och förtret,
som drabba vår nästa, men jag vet ock,
hur lätt en sådan känsla kan uppstå hos
oss svaga, felaktiga människor, och jag
säger intet fördömande ord därom, jag
vill blott mana till försiktighet, att vi ej
låta snärja oss däraf, icke lämna den
något gehör, så att den dödar
medlidandets höga och gudomliga känsla i vårt
hjärta!
Den, som är ädelt anlagd, har ej svårt
att befria sig från denna förhatliga känsla,
men den, som af naturen äger ett hetsigt
blod och andra ogynnsamma egenskaper,
kan blott under hård kamp värja sig mot
denna känsla. En sådan person bör tygla
sin svaghet genom att tänka på
ordspråket: »Den som gläder sig åt andras
olycka, har att vänta sin egen vid
husknuten».
Ännu mindre skola vi låta förleda oss
att visa skadeglädje i ord och åthäfvor.
Vi bli då alltid illa bedömda, och detta
med rätta, ty man kan däraf lätt sluta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 17:16:42 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tjanbladet/1906/0013.html
