Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 5-6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tjugofjärde oktober.
Med sol från molnfri himmel, kom den
stora bemärkelsedagen, 24 oktober.
Men solen med sitt blida sken kunde
icke förmå de rödkindade Smålandsflickorna
att resa hit upp och taga plats hos
Stockholmsfruarna, som väntade på nyhetens
behag, samt kände sig hungriga på att
befalla. Landets döttrar voro i år som
bortblåsta, till stor saknad för de goda
husmödrarna.
För en tid sedan hitkom en 18-årig
flicka för att söka plats, och som det så
vackert heter, »få det bättre». Hon sökte
i flera dagar för att erhålla en plats, men
förgäfves. Hennes hårdt förvärfvade slantar
gingo så åt på de usla
kommissionskontoren. Till sist hamnade hon uttröttad
och husvill i en portgång, och blef nu
genom polisens försorg sänd till den
kommun, där hon har hemortsrätt. De goda
husmödrarna i Stockholm behöfde ej då
någon ung landets dotter i sin tjänst, men
så var det, ej heller 24 oktober.
Ofta hör man husmödrar beklaga sig
öfver, att tjänarinnorna ha så stora
fordringar nu för tiden. Men den största
fordran af allt de begära, är nog ledighet.
Vi tjänarinnor få så ödmjukt niga och
begära en stunds ledighet en kväll; om
vi blott en timme vilja gå utom det
tillfälliga hemmets tröskel, nog skola vi
begära lof därtill. Se på fabriksarbeterskan!
Hon har alla kvällar i veckan ledigt, samt
hela söndagen. Hon kan bestämma öfver
sin tid, och gå på ett föredrag en kväll
utan att begära lof därtill af någon. Men
detta kunna icke tjänarinnorna göra, som
alltid skola vara till hands, vare sig solen
skiner eller stjärnorna tindra på det dunkla
himlahvalfvet. Dugliga och tänkande
tjänarinnor, sluten er därför till
organisationen, ty därigenom är mycket vunnet.
Blifven medlemmar i den fackliga föreningen,
så den blir dubbelt stor och stark till
1907, 24 oktober. A ... s.
Ett besök i tjänarinnornas
fackskola i Köpenhamn.
»Politiken» skrifver den 3 nov.
I går öppnades tjänarinneföreningens
fackskola och vi gjorde af den
anledningen ett besök i skolans lokaler.
Dessa äro vackert belägna, 1 tr. upp i
den nybyggda, ståtliga egendomen
»Tvermosegaard» i Rosengaarden.
Man får det bästa intryck af hur stor
skolan är, när man hör, att dess lokaler,
som från början äro särskildt inredda till
deras nuvarande ändamål, motsvarar 6
lägenheter 2 tr. upp, samt har 2
hufvuduppgångar och 3 köksuppgångar.
»Nu skall jag visa Er omkring», sade
skolans älskvärda förestånderska,
tjänarinneföreningens ordförande, fröken Marie
Christensen. Och fröken Christensen visade
oss kontors- och föreläsningssalarne —
den sistnämnda så praktiskt inrättad, att
den genom att aflägsna ett par
skärmväggar kan växa ut till dubbla storleken —
samlingsrummet och matsalen. Den sista
är i högsta grad värd att uppmärksammas,
ty tack vare arkitekt Thorvald Jörgensens
medverkan möter man här en alldeles
ovanlig hemtrefnad, inbjudande och stilfull
som salen alltigenom är. Vidare för
fröken Christensen oss genom tvätt- och
strykrummet, där allt lyser som nyfallen snö,
sedan gå vi till — nej, läsaren får
ursäkta oss; det var som en resa i en annan
värld! Det är oss omöjligt att minnas
alla de rum vi passerade, men vackert
och praktiskt inredda voro de alla.
»Nu komma vi till elevernas sofrum»,
sade fröken Christensen. »Äro de ej
nätta och inbjudande»? »Här, ser Ni, är
plats för 4. Och här — Gud, där står
ju en, som håller på att kläda om sig!»
Vi sågo en glimt af ett par kraftiga, bara
armar och en rodnande hals, innan fröken
Christensen som en sann dygdens
vårdarinna smällde igen dörren bokstafligen
midt för vår näsa. Fröken Christensen
fortfor emellertid, som om intet händt:
»Det är de unga flickorna, som varit ute
och gått deras dagliga eftermiddagstur på
l½ timme. De hålla nu på att kläda
om sig, innan de åter skola börja sitt
arbete. De 18 elever, som bo här och som
alla äro under 20 år äro delade i tre
arbetslag : ett husjungfru- ett kokerske- och
ett tvätterskelag. Dessa byta om arbete
hvarje vecka. Allt som allt stanna de här
ett halft år, men vi ha också två månaders
kurs med plats för 12 tjänarinnor öfver
20 år. Skolan kan alltså utbilda 108
tjänarinnor pr år.
Se här är köket och när ni sett det,
skall ni komma in i samlingsrummet och
smaka på vårt kaffe.
Men kökets hvitskurade trefnad
öfverväldigar oss i så hög grad, att vi anhålla
om att få dricka kaffet här ute. Det
tilllåtes oss, och vi blifva till på köpet
serverade af den täckaste, den friskaste och
smärtaste unga flicka, man kan tänka sig.
— Ni kan sannerligen få lust att laga
mat i sådan omgifning!
— Ja, och det bästa är ändå, att vi
ha alltsammans gratis!
Den unga flickan ler med hela ansiktet,
och vi tänka: Lyckliga de gäster, som
dagligen får äta den mat, som tillagas af
sådana tjänarinnor!
Hugin.
Veterinären till kokerskan.
——
I danska »Soc.-D.» berättas följande
händelse, som tilldragit sig på en
arrendegård i närheten af Holbæk:
Gårdens kokerska hade blifvit svårt sjuk
— hon dog för öfrigt efter tre dagars
medvetslöshet. Men medan hon låg där,
hände det, att ett af gårdens kreatur blef
sjukt. Här var naturligtvis intet ögonblick
att förlora, ty här stodo pängar på spel
för arrendatorn, och det räknas stundom
mer än människolif. Man sände bud efter
veterinären. Denne undersökte kon, och
då han var färdig därmed, anmodade
arrendatorn honom att också titta in till
kokerskan. Förmodligen tänkte
arrendatorn att slå två flugor i en smäll.
Sagt och gjordt. Veterinären gick
verkligen in till kokerskan, och det påstås till
och med, att han kände henne på pulsen,
hvilket väl dock knappast kan vara sannt.
Så vidt har en förnuftig man dock icke
kunnat gå.
Men som sagdt, kokerskan dog. Och
det hade hon kanske icke kunnat undgå,
antingen hon fått besök af en djurläkare
eller en annan läkare. Men saken har
en moral. Den visar, huruledes man ännu
på många ställen betraktar tjänstefolket.
Man räknar icke tjänarna för människor,
jämnbördiga med en själf. Och den
ifrågavarande arrendatorn anses dock eljes
vara en hygglig karl. Men när sådant
kan inträffa, är det verkligen på tiden att
tjänarnes undantagsställning upphäfves, och
att de få samma rättigheter inom
samhället som vi andra.
Min Jänta.
——
Jag har en liten jänta,
som inte älskar mig.
Men jag skall tåligt vänta,
till dess hon älskar mig.
Hon dväljs i balsalongen
och svingar sig i dans.
Jag märker, hon är fången
i rikedomens glans.
De skola snart bli kalla
och skifta håg och sinn,
de herrar, som nu falla
på knä för jäntan min.
När hon då ensam gråter
jag frågar henne till,
om hon vill vända åter,
om min hon blifva vill.
Då svarar nog min jänta
och skall ur tårar le:
»Tänk, att du ville vänta
och mig din kärlek ge.»
(Karbasen.) Erik Lindorm.
Barn af sin tid.
Farmor satt med sina barnbarn kring
brasan i skymningen.
— Jag skall berätta sagan om prinsen i
underlandet, sade hon.
Det var en gång en prins, som gaf sig ut
på en lång resa för att lära känna världen
och människorna, innan han började regera.
Under färden mötte han en jätte, som han
tog i sin tjänst. Men jätten drog på sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 17:16:42 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tjanbladet/1906/0022.html
