Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin form och beskaffenhet bliva till
hinder härvid.
På vattenavdunstningen från
kroppen har klädernas tygsort stort
inflytande, vilket kanske starkast
framträder om kläderna äro våta.
Så t. ex. släpper en ylleskjorta, då
den är genomdränkt av svett, lättare
igenom vattengas, än en linneskjorta
under samma förhållande gör.
Luften i linnetygets porer blir snart
undanträngd av vatten så att inga
porer i tyget äro luftförande. Ylletyget
däremot avger ytterst långsamt den i
dess porer innehållna luften och
upptager vatten; detta hindrar dock icke, att
ylletyg förmår upptaga större mängd
fuktighet än linnetyg. Härav
följer ock, att linne torkar hastigare än
ylle, d. v. s. hastigare avgiver det
upptagna vattnet, men med en betydligt
större känsla av kyla. Detta känner var
och en av erfarenhet — om man t. ex.
svettig och varm sätter sig, känner
man en isande kyla, då man närmast
kroppen bär ett linne eller bomullsplagg
men ej om man har en ylletröja. En
stickad bomullströja är på grund av
sin porositet betydligt bättre än vävda
bomullsplagg.
Kroppens värmeförlust genom
strålning ökas ju större skillnaden är
mellan kroppens och de omgivande
föremålens temperatur. Att beklädnaden
skyddar oss mot för häftig
värmestrålning beror därav att kläderna till
större eller mindre grad kvarhålla det
från kroppen utstrålade värmet. På
värmestrålningen från kroppen har
klädernas färg ej nämnvärt inflytande,
på värmestrålningen till kroppen är
den av betydelse, enär mörka tyger
upptaga mycket mera strålande
värme (solljus) än ljusa kläder.
Alla ämnen leda värme, ehuru med
väsentligen olika hastighet. Man kallar
de ämnen, som jämförelsevis hastigt
leda värme, goda värmeledare, t. ex.
vatten, metaller, stenar, och de som
långsamt göra det dåliga värmeledare,
t. ex. trä, ull, hår, luft. Somliga
kläder leda hastigt värme, dessa kalla vi
svala kläder. De varmaste kläderna äro
de som i sina porer upptaga den
största luftmängden och långsamt avgiva
densamma, därför begagna vi också
om vintern stickade saker av ylle och
bomull. Ylle är således på grund
härav varmast, bomull mer varmt än
linne, som är hårt och innehåller få
luftporer på samma ytinnehåll som
t. ex. ylle.
Klädernas ändamål är alltså icke att
utestänga luft från kroppen, i så fall
skulle de tätaste kläderna vara de
varmaste, utan att förhindra den utefter
vår kropp gående luftströmmen från
att för hastigt och i följd därav allt
för kall tränga sig på kroppen.
Vad vi kalla förkylning sker oftast
genom plötsligt sjunkande av hög
värmegrad. Utsättes nämligen den
upphettade kroppen med sina utvidgade
blodkärl plötsligt för kyla, så börjar
kroppen genom sin egen förmåga att
reglera sin värmeförlust, men innan
hudens blodkärl hunnit sammandragas,
har redan en stor mängd värme avgått,
därjämte strömmar det nu avkylda
blodet till kroppens inre organ, där ej
värme tillräckligt fort hinner alstras.
Från dessa mer teoretiska saker vill
jag övergå till den mer praktiska
frågan: Huru böra vi kläda
oss för att giva vår kropp
tillfälle att utveckla sig
så sunt som möjligt?
Ofta, ja allt för ofta, bryta våra
kläder genom sin form mot hälsolärans
enklaste bud, och dock vilken stor
betydelse har icke en sund klädedräkt
såväl för oss själva, som för hela
släktet. Min mening är icke att söka
framställa någon viss modell till kläder för
alla, utan endast att söka väcka
eftertanke och intresse för saken. I detta
såväl som i allt annat är det först då
den egna eftertanken lämpar och
avpassar det lärda, som något
tillfredsställande resultat kan nås.
Huvudbonaden bör ej vara för
varm, så att huvudet blir för mycket
upphettat, ej heller så beskaffad, att
den kalla luften har fritt tillträde till
hjässan, ty då förkyler man lätt huvudet
och följden blir besvärlig nog, d. v. s.
den reumatiska huvudvärken.
Angående halsens beklädnad bör
man söka undvika kragar som äro
trånga, höga och allt för styva, ty dessa äro
obekväma, hoptrycka halsens blodkärl
och hindra den normala cirkulationen
till huvudet. Huvudvärk och
näsblödningar orsakas ofta av detta.
Vad fotbeklädnaden
beträffar, kan man med säkerhet påstå, att
det finnes högst få människor, vars
fötter icke äro vanställda av olämpliga
skodon. Dessa få ej sitta hårt om
fotknölarna, enär cirkulationen i foten
därigenom försvåras, fötterna svullna då
lätt, samt bliva ömtåliga för
frostskador. Skosulans form och storlek bör
motsvara fotens. Skodonen böra vara
varken för korta eller för spetsiga
framtill, ty härigenom få tårna ej
tillräcklig plats utan bliva hoptryckta,
ofta till den grad att den ena tån
kommer att ligga över den andra,
hudförtjockningar uppstå, som förorsaka
smärta, de s. k. liktornarna. Höga
klackar äro förkastliga på grund därav, att
kroppens naturliga ställning förändras,
så att en böjning framåt av ryggraden
kan uppstå, dessutom blir gången
osäker och vaggande, ty trampytan
förminskas, d. v. s. avståndet mellan tårna
och hälen uppmätt på marken blir
mindre än om klacken vore lägre.
Skosulan bör ej vara så tunn, att alla
ojämnheter lätt kännas igenom den, utan
tjock och stadig, icke minst därför, att
den skall tjäna som stöd för fotvalvet.
Genom kroppens tyngd komma eljes
lätt vristens små ben att plattas ut,
i synnerhet vid mycket gående och
stående; detta kallas plattfot och är både
plågsamt och svårbotat.
Så komma vi till de för
kvinnodräkten typiska felen. Den ger kroppen
en högst ojämn beklädnad. Linnet,
urringat, lämnar skuldrorna oeh oftast
hela armarna bara, under det att detta
plagg genom sin vidd lägger sig i veck
omkring livet; därnäst kommer
snörlivet eller bättre förstås ett livstycke,
som båda vanligen sluta ungefär på
halva ryggen. Snörlivet är också vid
snörningen baktill öppet. Då denna del
av ryggen är särdeles ömtålig och säte
för nervernas utträde ur ryggraden,
borde de som bära snörliv åtminstone
förse detta med en lös klaff. I bästa
fall finnes nu ovanpå snörlivet en s. k.
korsettskyddare. Således finnes såsom
skydd för armar och skuldror ofta nog
endast en ofodrad blus. Detta gör
ock att en hel del kvinnor nästan
ständigt gå och småfrysa om dessa delar
av kroppen, vilka dock äro mycket
ömtåliga särskilt för reumatism med
stelhet i nacken och åtföljande
huvudvärk.
Ett stort fel är att använda långa
släpande kjolar. Från gatorna borde
de åtminstone vara bannlysta: tänk
blott vilken samling av smuts och
bakterier, ej minst från lungsiktigas
upphostningar, man med dessa uppsamlar
och sedan drar med sig in i hemmet,
där de så spridas omkring.
Kan man se något som helst vackert
i en släpande kjol som virvlar upp all
gatans smuts? Åtminstone är det ej
särdeles tilltalande för dem som gå
bakom bärarinnan av ett dylikt plagg.
Akta Er för all del för dessa
s. k. säkerhetsnålar, som äro så
”praktiska”! De pryda ej en kjol placerade
litet varstans i kjolen uppomkring
eller till äventyrs kanske bara en
baktill i kjolen. Detta är ej vackert,
medgiv det. Nej, har ni en lång kjol som
ni tänker använda till arbetsdräkt, så
klipp först av den och sko upp den,
det är mitt råd.
Ett stort fel och måhända det
vanligaste är, att kläderna snöra ihop eller
trycka ihop bröst- och bukhålan med
deras inneliggande organ.
Kroppens rörelseförmåga blir
härigenom förminskad och arbetsförmågan
nedsatt. Blodet, denna förunderliga
vätska som ständigt genom hjärtats
arbete föres omkring till kroppens alla
delar avgivande för kroppen nyttiga
ämnen och upptagande
förbränningsprodukter, underlättas i detta sitt
arbete vid varje rörelse vi göra. Utan
denna hjälp kan hjärtat ej underhålla
ett jämt och gott blodomlopp.
Snörlivet hindrar eller förminskar, huru löst
det än sitter, rörelsen i ryggraden,
som av naturen är begåvad med
synnerligen stor rörlighet såväl i böjning
framåt och bakåt som åt sidorna.
Musklerna omkring midjan bliva
försvagade, ty de användas mycket litet
och kunna till slut ej utan känsla av
trötthet hålla kroppen uppe. Även på
ämnesomsättningen, d. v. s. blodets
avgivande av näringsämnen till kroppen
och dess upptagande av
förbränningsprodukter och bortförande av desamma,
inverkar snörlivets tryck menligt. För
att ämnesomsättningen skall kunna
försiggå normalt fordras nämligen en kraftig
cirkulation, eljes hinna avfallsprodukter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
