Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
badort och Eva Maria följde med för
att noggrannare än någonsin passa
lillan medan hennes mamma njöt av de
olika societetsnöjen, platsen erbjöd.
En kväll skulle fru Smith gå på en
privat teaterföreställning, och Eva
Maria drog en lättnadens suck, när hon
äntligen blivit färdig, ty hennes tunga
hade i dag varit skarpare än vanligt.
Med barnet i famnen satte sig Eva
Maria vid det öppna fönstret och såg
solen gå ned, glödande och röd, i
vattenbrynet. Skymningen föll på,
skuggorna mörknade i rummet och ännu
satt Eva Maria och drömde med kinden
tryckt mot den sovande flickans lockar.
Med ens nådde ett underligt ljud
hennes öra. Hon lyssnade — ljudet
blev starkare och barnet vaknade
förskrämt. Eva Maria såg ut genom
fönstret, sedan hon först satt barnet
ifrån sig, och nu fick hon förklaring
på det underliga suset och dånet. Ett
tjockt rökmoln slog upp emot henne
och skrik och rop hördes, fast
ingenting kunde urskiljas därnere. Men i
detsamma restes en brandstege mot
fönsterkarmen och en brandsoldat kom
hastigt uppklättrande. Eva Maria
räckte honom det gråtande barnet, som
han tog på armen, villrådig om hur han
skulle kunna hjälpa Eva Maria
dessutom.
— Klättra ned efter mig! ropade han
i det han försvann med barnet.
Mekaniskt, nästan kvävd av rök, försökte
hon nå stegen ... Fönsterblecket var
redan glödhett och när hon fattade i
det för att få ett stöd, miste hon taget
och föll ned med ett skri.
*
Läkaren stod lutad över Eva Maria,
som talade vilt i yrsel, och väntade att
hon skulle komma till sig själv.
Slutligen slog hon upp ögonen.
— Fröken Gloria? var hennes första
ord.
— Hon är räddad och kry, mitt barn,
svarade läkaren milt. Eva Maria log
och sedan slöto sig hennes ögon för
alltid.
En timme därefter kom fru Edgar
P Smith och blev visad in i doktorns
arbetsrum.
—Åh, barnet ... jag har varit sjuk
av ängslan, stammade hon, osäker
genom läkarens ogenomträngliga
allvarliga min. Och hur är det med Maria?
— Hon är död, svarade läkaren i så
kort ton, att fru Smith ryggade
tillbaka.
— Död ... Jag förstår inte varför
hon ...
— Hon dog för att frälsa ert barn,
min fru, blev svaret. Nej, jag tror inte
heller att ni förstår det, att ni förstår
vilken tjänarinna ni hade i henne.
— För all del, fast hennes
utbildning inte var avslutad — men snäll
och villig var hon ... Sade hon
något?
— Hon sade en del i yrsel, och det
var tillräckligt, svarade läkaren och
öppnade dörren. Fru Smith stirrade
ett ögonblick på hans utsträckta arm
och för första gången i sitt liv smög
hon sig ut utan ett ord och utan att
ett prassel av hennes kjolar hördes.
(Soc.-D.)
Framtidens kvinna.
Då jag för ett par år sedan läste
Ellen Keys väl kända Tankebilder, fann
jag ett ord: framtidens kvinna. Det
ordet har legat och klingat inom mig
alltsedan, tills det så blivit ett med mig,
att det tagit levande form för min inre
blick. Det har framskapat för mig ett
ideal av framtidskvinnan, och varhelst
jag möter en sådan på min väg, ser jag
upp till henne med vördnadsfull glädje.
Den stridernas tid, vi nu leva i,
verkar icke förmånligt för detta
kvinnoideals förverkligande utan fastmera till
dödandet av det hos kvinnan säregna
och individuella.
Vi få dock icke av alltför stor
omtanke om oss själva rädas för striderna,
ty de äro nödvändiga för avhjälpande
av det sociala onda, den okunnighet och
de fördomar, som ännu hålla det stora
flertalet kvinnor fångna. Men vi kunna
nog därunder ha ett öga på oss själva
också, och vi böra ej och ha ej heller
lov därtill att i stridernas hetta förlora
vårt eget jag.
Och sedan, när socialismens
kärlekslära får genomsyra tänkesätten och
omskapa samhälleförhållandena till
individernas förmån, skall väl också kvinnan
frigöras från allt det onda, som nu
nedtrycker och förlamar hennes
utvecklingsmöjligheter. Då skall den kvinna,
som vi oftare se för vår själs blick än i
verkligheten, bli mera allmän. Det är
några drag hos den kvinnan jag här
skulle söka att skildra. Andra kvinnor
få väl framhålla ännu högre och finare
ideal. Allt skall dock till sist förena
sig och medverka till framskapandet
av den rikare och fulltonigare
kvinnotyp, som samtid och framtid,
utveckling och framåtskridande väntar på.
Framtidens kvinna är framför allt
konstnär, konstnär i formandet och
skapandet oeh levandet av sitt eget liv.
Det är hon, emedan hon är livsdyrkare,
och emedan hon vet, att livet är det
enda verkliga. Hon förstår därför att
icke förlora någon enda av livets
lyckobetingelser, och hennes största synd är
att liknöjt låta något enda av livets
ögonblick förrinna utan at ha känt sig
genomträngd av den stora
lyckokänslan och den starka glädjen över att
finnas till. Men med denna livsuppfattning
och med detta rika inre liv följer med
naturnödvändighet förmågan att
glädjefylla även andra människors tillvaro.
Därmed följer också kraft att reagera
mot allt slags lidande. Och, då de
stora sorgerna komma och vilja få
henne att duka under, skall hon i stället
utgå därur ännu mer förfinad och
förinnerligad. Och hon skall finna, att om
den lycka, som hon tänkt sig, icke
bjöds henne, skall dock livet ännu äga
övrigt av glädjeämnen och fröjder,
värda att njutas.
Framtidens kvinna är skön, såväl
lekamligt som andligt. Det är hennes
plikt att vara skön, emedan endast det
sköna är sanning, enär ju all
utvecklings fattbara mål är skönhet. Det
vilar rytm över henne, olika rytm efter
olika temperament. Allt hos henne och
omkring henne präglas av denna starka
plikt till skönhet. Hon följer härvidlag
inga bruk och modelagar utan lyder
blott sin individuella ingivelse.
Individualitet i allt utan raffinerad
orginalitet är hennes valspråk. Och, då en
like i skönhet oeh intelligens
överträffar henne själv, ser hon ej därpå med
avund utan njuter därav med
konstnärens sätt att njuta.
Allt som förfular undviker hon.
Därför vaktar hon sin hjärna för fula
tankar och andra mindre värdiga saker,
ty ingenting trycker så sin prägel på
ett ansikte som de dagliga tankarna.
Genom ett hygieniskt levnadssätt skall
hon veta att länge bevara sin ungdom,
och, då ålderdomen kommer, skall den
ej komma som ett nödvändigt ont utan
som en andaktsfylld kväll efter en rik
levnadsdag.
Framtidens kvinna förenar i sig
vekhet och styrka, ödmjukhet och stolthet.
Hon är allsidigt bildad utan att vara
ytlig, grundlig utan att vara ensidig,
praktisk utan att vara hushållsslav.
Hon skall akta tiden, som en girig
aktar guld, men ändock ha tid till vila
och nöjen. Därför skall hon kunna
vara en hemmets kvinna och ändock
tjäna konsten och vetenskapen med
frambringandet av stora andliga
värden. De tekniska uppfinningarna skola
väl också medverka till befrielse från
det själs- och kroppsmördande arbete,
som de flesta kvinnorna nu äro bundna
av, och njutning och arbete skall
oskiljaktigt höra samman. Hon är
intelligent och snillrik men verkar ej
lärd, emedan kunskap för henne är en
naturlig sak. Hon är mjuk och
behagfull och lägger ej stor vikt på att väcka
uppmärksamhet, och hon talar icke så,
att man tröttnar på hennes tal, men
hon talar så, att man längtar efter att
höra henne tala. Hon är med ett ord
harmonisk.
Framtidens kvinna dyrkar kärleken,
och, då hon älskar, är hon skönast.
Men hon vet att skilja på kärlek och
förälskelse och vet att spara sig, tills
den stora känsla kommer, som i sig
förenar sinnenas rus med själarnas
sympati. Men då reflekterar hon icke,
hon köpslår icke och uppställer icke
villkor, utan hon ger sig helt. Ty hon
vill ej att kärleken skall vara en affär,
satte hon ock därmed sitt eget liv som
insats. Ty att våga älska, det är för
henne detsamma som att våga dö.
Framtidens kvinna är moderlig, och
hon önskar bli moder, emedan hon
älskar mänskligheten. Den känsla, som
nu ofta med orätt kallas
moderskärlek, men mera är modersinstinkt och
modersömhet, vilket synes av det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 17:16:46 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tjanbladet/1908/0021.html
