Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ju mera jag tänkte på vattnets rörelser, dem
jag iakttagit genom hyttfönstret, desto mera
sannolikt ansåg jag det vara att de härledde sig af skrofvets
svängande rörelser i horisontalplanet. Vi drefvo allt
ännu omkring som en väldig fisk några
famnar under hafsytan utan hopp att kunna komma
upp till ytan igen och med föga utsikt att törna
på någon klippa, ty de djupa undervattensström
marna undvika helt naturligt alla grunda ställen,
och vi följde med dem.
Ja, — hvad hade jag nu att göra?
Den lilla grönaktiga strimman dagsljus hade
blifvit allt svagare, och jag slöt däraf att strömmen
eller andra orsaker förde oss djupare ned mot
bottnen igen. Medan jag iakttog den flyende
ljusningen, greps jag af en rysning och insåg med
ens det fullkomligt hopplösa i min belägenhet.
Jag tände lampan och såg på mitt ur. Klockan
var tolf, — på dagen, förstås. Alltså hade nära nio
timmar förgått sedan skeppsbrottet, och af dem
hade jag sofvit minst sju i lugn och ro.
Märkvärdigt att jag kunnat göra det! Huru var det
möjligt att jag med kväfningsdöden för ögonen,
hopplöst instängd i ett järnskrof flera famnar under
hafsytan, hade kunnat visa en sådan likgiltighet
för mitt öde? Icke ens nu kände jag mig riktigt
djupt upprörd; jag tog det med en oförklarlig
själsro, som förvånade mig på det högsta.
Alla mina kära, där uppe i det klara
dagsljuset föreföllo mig mera som overkliga drömbilder,
än som föremål för min längtan och saknad. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
