Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sången i Guds hus 55
i vår gemensamma gudsdyrkan, få
vi ej glömma, att ordet är det för-
nämsta.»
Det är just ordet, som stundom
för musikens skull får en underord-
nad ställning, ja kanske så neglige-
ras, att man till konstsångens toner
kan sjunga nästan vad som helst,
och häri ligger faran. Det har fun-
nits tider, då körsången varit på
väg att utvisas ur gudstjänsten eller
att den så småningom av sig självt
tynat bort. Bachs konst steg med
honom själv i graven för att sedan
i den stora musikrenässansen fram
på 1800-talet vakna till nytt liv.
Likasom sången vid altaret kan ut-
bytas mot läsning, emedan det mu-
sikaliska momentet därvid är un-
derordnat, så kan också körsången
på grund av ordets sekundära ställ-
ning därvid undvaras vid våra guds-
tjänster utan att dessa förlora sin
evangeliska karaktär. Men om al-
tarsång och körsång ej förekommer,
känner man en saknad därefter, ty
de utgöra likvisst uppbyggande mo-
ment var på sitt sätt, om de blott
hållas inom behöriga gränser, så att
gudstjänstens ändamål: Guds ära
och församlingens uppbyggelse ej
skymmes bort. I annat fall gäller
profetens ord: »Hav bort ifrån mig
dina sångers buller; jag gitter icke
höra ditt psaltarspel> (Am. 5: 23).
FÖRSAMLINGSSÄNGEN.
Kunna altarsången och körsång-
en undvaras i en evangelisk guds-
tjänst, så är detta icke fallet med
församlingssången — de mångas
sång. Denna art av sången i Guds
hus är ett uttryck för församlingens
allmänna prästadöme i gudstjän-
sten. Detta prästadöme måste en-
ligt evangelisk uppfattning komma
till aktivitet, och detta kan ske hör-
bart lämpligast i den gemensamma
sången. Vad som utmärker försam-
lingssången är, att den utgör det
allmänneligaste uttrycket för kyr-
kans sång. Här skola alla sjunga
med, här är en sångens sannskyldiga
demokrati. Även den som saknar
röst må även sjunga. Ätminstone
skall det sjunga och spela i hans
hjärta, men han kan även låta rös-
tens två å tre toner ljuda. Han be-
höver ej vara rädd att skämma bort
det hela, ty han kommer ej att ta
ledningen. Och sjunger han, då
må väl de mera röstbegåvade känna
det så mycket angelägnare att del-
taga. Antalet omusikaliska perso-
ner är mycket mindre än man tror.
Prof. Nelle i Tyskland, som bl. a.
hade kyrkosångsundervisningen om
hand i en praktisk teologisk kurs,
sökte om möjligt få var enda en
av sina elever att vid sångprovet
sjunga åtminstone en kort vers.
Bland de hundraden, som N. utbil-
dade, var det blott tre eller fyra,
som absolut vägrade.
I församlingssången är balansen
mellan ordet och musiken mycket
förmånligare inrättad än i de andra
sångarterna. Ordet framträder i
versens rytmer, efter vilka den mu-
sikaliska rytmen kan anpassa sig.
Det hela balanserar jämnt, vilket
gör, ätt denna sångart blir lättfatt-
ligast och därför mest folklig, till-
gänglig för alla. Det konstnärliga
draget förefinnes ej såsom i kör-
sången. Det individuella draget,
som vi sågo i altarsången, går upp
i det sociala, den enskildes röst för-
svinner i mängdens. Men huru kan
de mångas sång då verka uppbyg-
gande, då det individuella och det
konstnärliga är = borteliminerat?
Församlingssången. imponerar, där-
igenom att den framträder »en
masse», och därigenom att den en-
skilde känner sig såsom en verksam
del i ett stort organiskt helt.
Man kunde nu mena, att försam-
"lingssången är den mest fullkomliga
av de tre arterna av sången i Guds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
