Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I anledning av Handboksrevisionen
Gud och hans församling. Den är ock
församlingens tillbedjan inför Gud. Ett
möte äger här rum under ömsesidigt gi-
vande och tagande. Församlingen ger
det förkrossade hjärtat. Gudstjänsten så-
som församlingens tillbedjan anger mera
sakligt vad som är gudstjänstens inne-
börd. Dock bör tonvikten ligga på
församlingens mottagande. En tillbedjan
«inför Gud, när den är av rätt art, be-
tonar alltid det sakramentella: Gud blir
stor. Detta gäller ej endast de högsta
formerna av bön: Tacksägelse och lov-
prisning, utan ock begäran, tyskarnas
»Bittgebet» och åkallan, ropandet ur nö-
den. Tillbedjan i gudstjänsten omfattar
alla bönegestalter på vilket trappsteg av
bönens himlastege man än är.
Varje annat moment i gudstjänsten
må vara behärskat av bön. Det gäller
syndabekännelse, trosbekännelse, men det
gäller ock skriftläsning och predikan.
Ingen annan predikan må utföras i en
kristen helgedom än den som är född
under tillbedjan. Och är det en kristen
lärjungaförsamling, så skall den komma
och ta emot ordet såsom Guds ord. Natt-
varden är brännpunkten för tillbedjan.
Det sagda gäller även alla de heliga
handlingar åt vilka vår kyrkohandbok
givit gestalt. De skola bäras av tillbedjan.
Kunna och böra de nuvarande former-
na från denna synpunkt modifieras? Så-
väl fasthetens historiska kontinuitet som
och en livets rörlighet måste fasthållas.
Reformationen bevarade kontinuiteten
men i dess grundsats ligger ock kravet
på en livets rörlighet.
Vår tid ropar på förändringar även
på det liturgiska området. Varje kyrko-
möte har haft att behandla ett flertal
handboksfrågor. Detta bevisar ett 1le-
vande intresse för vårt gudstjänstliv. Man
kräver bättre former för detsamma.
Detta är glädjande. Mindre tilltalande
är att reformivern icke alltid motsvaras
av förstånd. En högeligen önskvärd re-
form kan när man börjar överväga följ-
derna medföra mindre önskvärda konse-
kvenser.
Intet författarskap är heller så grann-
laga som att skriva liturgiska formulär,
vilka skola stå kvar under tider.
I stort sett kan det ifråga om hög-
mässan nu ej bli tal om att ändra gången
av det hela. Ty sådant skulle såra de
frommaste av vårt kyrkfolk, men också
därför att högmässan är ett verk ej av
vår tid, men av kristenheten under år-
tusenden.
Högmässan tarvar dock på en viktig
punkt en komplettering. Efter Kyrie er-
"sig äro fullständiga gudstjänster.
65
fordras ett absolutionsord. Slutorden i
»Jag, fattig, syndig människa» Den evige,
allsmäktige Gud . . . borde då ändras
antingen så att de bortfölle eller så att
de infogades i den till Gud direkt ställda
bönen. Kravet på ett absolutionsord är
gammalt och har blivit starkare, men det
är svårt att finna övergång till Gloria,
särskilt då prästen ej sjunger. Absolu-
tionsordet borde helst vara ett kraftigt
bibelord.
Det vanligaste Introitus: Helig, Helig,
Helig .. . innebär stora svårigheter. Det
är omöjligt att här i början nå upp till
den höjd, som kräves. Stämningen blir
ofta mera en estetisk än en bärare av
tillbedjan. Denna introitus kunde möj-
ligen förvandlas till en av prästen (vänd
mot altaret) framburen åkallan: »Helige,
Helige, Helige . . .» |
Är en högmässa fullständig först i
förening med ’ nattvardsfirning? Fast-
hålla vi den evangeliska grundsatsen att
Gud ger sin nåd oavkortad såväl i ordet
som i nattvarden, så följer att såväl en
högmässa utan nattvardsfirning, som ock
en nattvardsgång utan predikan var för
För
skriftermål — utan skriftetal — behöver
plats beredas i högmässan, varjämte en
allokution bör införas före nattvardsmäs-
san. iz
Allmänna kyrkobönen behöver revi-
deras till mera innerlighet. Likaså hög-
tidsbönerna.
I dopritualet gäller det framför allt
att finnå en annan form för ingressen.
Men det är svårt att finna ord som ej
skymma undan det faktum att barnet är
fött till en syndig, farlig värld.
Det av Biskopen preliminärt upp-
gjorda nya dopritualet, vilket föredrogs,
följde i sin disposition det gamla ritualet.
Ingressen utgick från bibelordet: Gud vill
att alla människor skola bliva frälsta...
Instiftelseorden inleddes med Sursum
corda. Handpåläggningen försiggick un-
der uttalandet av välsignelsen och Fader
vår hade inordnats mellan bönen efter
vattenösningen och tacksägelsen.
I Iniatationsakterna torde ett nytt ka-
pitel tillkomma: »Huru församlingsassi-
stent inställes i sitt kall», varjämte an-
visning skulle ges för huru prästvigning
skulle kunna inordnas i allmän gudstjänst.
Docenten Gustaf Lindberg begynte
med att framhålla att tiden ej är så
gynnsam för revision, helst om den skall
forceras att vara färdig till 1926 års
kyrkomöte. Denna period av det kyrk-
liga livets och teologiens utveckling kan
säkerligen karaktäriseras såsom en stark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
