Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Liturgiskt-kyrkomusikaliska strävanden
av musiken mera oviss. Säkert har
Bach då många gånger måst rätta
munnen efter matsäcken och instru-
mentera för de krafter som stodo
att få. På så sätt kan man sanno-
likt förklara att det finns en kantat
utan sopraner. I stort sett kan man
också i en kantatårgång följa hur
de musikaliska möjligheterna ökas
under skolårets lopp. De stora pas-
sionerna — vi kunna kanske här i
korthet karaktärisera dem som sto-
ra kantater över passionstexten, vil-
ken föredrages dramatiskt — dessa
passioner bilda även ur synpunkten
av de yttre resurserna höjdpunkten
under året.
Dessa små notiser kunna lära en
hel del. Först och främst att Bach
icke bör och behöver uppföras med
massor av medverkande. Särskilt
viktigt att observera är att Bachs
orkester var starkare än hans kör.
Ger man därföre Bachs verk, såsom
i allmänhet sker i våra dagar, med
105
en stor kör på hundra personer el-
ler mer, så förrycker man alldeles
de klangliga proportionerna i hans
musik, ger den så att säga ett falskt
perspektiv. — Vidare bör man läg-
ga märke till att några särskilda
solister ej funnos anställda. Alla
arior och recitativ i kantaterna och
passionerna äro skrivna för goss-
röster och sjöngos av den bäste i
vederbörande körstämma. <Kvin-
norna skulle på den tiden tiga i för-
samlingen och fingo ej deltaga i
kyrkokören. Man bör observera
detta sakförhållande. Bach har för
denna musik, för dess sopran- och
altarior, aldrig kunnat tänka sig den
veka klangen och det mjuka av sig
självt lätt sentimentala föredraget
av kvinnliga sopraner och altar.
Han har hört dem och tänkt dem
med en viss pojkaktig okänslighet
och robust friskhet i både klang
och uttryck.
Julius Rabe.
Liturgiskt-kyrkomusikaliska strävanden i nu-
tidens västerländska kristenhet.
Tysklands evangeliska kristenhet.
Det finnes intet land i hela kris-
tenheten, från vilket vår evange-
liskt-lutherska kyrka i Sverige mot-
tagit så rika skatter i liturgiskt-kyr-
komusikaliskt avseende som just
från det förr så högt ansedda och
mäktiga men nu så djupt vanärade
och förnedrade stora grannlandet
söder om Östersjön. Vid reforma-
tionens införande i Sverige fingo vi
från Tyskland mottaga ej blott
grundvalen till vår gudstjänstord-
ning utan även en hel del psalmer
och psalmmelodier. Och sedan den
svenska kyrkan fått en fast utgångs-
punkt för sina liturgiska strävan-
den, fick den sedermera och : ej
minst under slutet av förra och bör-
jan av detta århundrade mottaga
nya kosteliga klenoder för det guds-
tjänstliga livet av oförgängliga skön-
hets- och uppbyggelsevärden. Åter
och åter har denna källa söderut ut-
gjutit nya välsignelsebringande flö-
den till fromma för det svenska
gudstjänstlivet.
Den andliga fysiognomi, som
mer och mer sätter sin prägel på
snart sagt hela kristenheten, den
romerska såväl som den evangeli-
ska, visar oförtydbara drag av mys-
tik och tillbedjan såväl beträffande
gudstjänstlivet som kyrklig konst i
allmänhet. Det är då klart, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
