Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
vardsfirandet inom vår kyrka vara
i hög grad gagneligt, om en liknan-
de anknytning till äldre tradition
kunde ske även här.
2) Prefationen, som ju till sin ka-
raktär är en tacksägelsebön, har av
ålder " utmynnat i en lovsägelse: det
trefaldiga ’Helig’, som vi nu ha
mellan Fader Vår och Pax. Den
nattvardsfirande församlingen på
jorden pekar på den lovprisande
församlingen i himmelen och för-
enar sig vid åtanken av Guds nå-
desvälgärningar med den himmel-
ska härskaran i den Högstes lov.
Därmed får prefationen den lämp-
ligast tänkbara avslutning, Helig
kommer på sin naturligaste plats
och nattvardsliturgien får ett tack-
sägelsemoment av sällsynt skönhet,
upphöjdhet och innerlighet.
Vid reformationen bröt emeller-
tid Olavus Petri (i anslutning till
Luther) den medeltida traditionen
"härvidlag. Prefationen fick utmyn-
na i instiftelseorden, efter vilka
Helig omedelbart följde. På denna
plats kvarstod det ända till 1894, då
det flyttades efter Fader Vår. Ge-
nom denna omflyttning av Helig
kom prefationen att förlora sin stor-
slagna lovsångskaraktär, och att
man icke varit tillfredsställd med
1 Så redan 8:e boken av de Apost. Const.
Övergången mellan prefationen och Helig återges i »Bibliothek
western, I s. 18 f. —
Knut Peters
placeringen av Helig, visar åtgärden
1894. Fråga torde vara, om denna
åtgärd verkligen i nämnvärd grad
förbättrat saken.
Att Helig åter förenas med prefa-
tionen, synes vara ett av de allra
viktigaste kraven vid en revision av
mässans nattvardsavdelning. Också
härvidlag lämna flera evangeliska
kyrkor ett gott exempel. På sin
gamla plats finnes Helig sålunda i
båda de förut omtalade tyska agen-
dorna samt i de norska” och finska
kyrkornas ordningar.
II. Övergången mellan prefatio-
nen och instiftelseorden är, som
förut påpekats, en annan svag
punkt. Om Helig återfinge sin ur-
åldriga plats, bleve behovet av
lämplig övergång ännu mera iögo-
nenfallande. Den medeltida mässan
erbjuder dock här knappast någon
lämplig anknytningspunkt, den av
den sista Handbokskommittén före-
slagna bönen knappast heller. Där-
emot synes mig Chrysostomuslitur-
gien här ha ett synnerligen lyckligt
grepp, då den förmedlar övergång-
en med användning av Joh. ev.
3:16. Genom anslutning till denna
liturgi torde övergångsledet jämfö-
relsevis lätt kunna erhålla en åtmin-
stone antagbar formulering ?.
Se Brightman, Liturgies eastern and
der Kirchenväter», Band 5: Griechische Liturgien (1912) s. 49 sålunda: »Dich beten
an die unzähligen Scharen der Engel, Erzengel, Thronen, Herrschaften, Firsten-
timer, Gewalten, Mächte, die ewigen Heere, die Cherubim und Seraphim mit sechs
Fligeln; mit zwei bedecken sie die Fässe, mit zwei das Haupt, mit zwei fliegen sie
und rufen mit den tausend Tausenden der Erzengel und zehntausend Zehntausenden
der Engel unablässig und unaufhörlich: .
und das ganze Volk spreche:
Heilig, heilig, heilig Herr Sabaoth> etc.
2? I den 1920 stadfästade »Alterbok for den norske Kirke» har prefationen följande
lydelse: »I sandhet verdig og ret er det at vi altid og allevegne priser dig, hellige
Herre, almegtige Fader, evige Gud, ved Jesus Kristus, vor Herre, han som elsket
os og gav sig selv for os, han ved hvem . englene lovsynger din herlighet, og din
menighet i himmelen og paa jorden med samstemmig jubel priser dit navn. Med
dem vil ogsaa vi forene vore rester og tillbedende sige: Hellig> etc. (s. 16 f.).
? Instiftelseorden torde enligt urgammal sed, bevarad också inom den svenska
kyrkan ända till 1811, böra inflätas i framställningen, då de ju icke här äro avsedda
att bilda någon självständig perikop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
