Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 | Svante
sjungande församlingen att av hjär-
tans lust prisa och lova sin Gud —
men hellre en god körsång än en
dålig församlingssång. Varför skulle
ej någon gång kören få helt överta
Kyrie och då låta de klassiska sätt-
ningarna komma till användning
(gärna på grekiska och i niofaldig
gestalt)? Ömtåligare är måhända
Laudamus, där församlingens akti-
vitet ej torde böra inskränkas. Vil-
ken tacksam uppgift den nicenska
trosbekännelsen erbjuder för kören
har förut påpekats. Denna bör i
sådant fall få omedelbart efterföljas
av predikan. Överhuvud synes nu-
varande anordning, som då körsång
ingår efter den lästa tron, likväl
kräver en psalm före predikan, sna-
Sjöberg
rast tjäna den långsläpighetens anda,
som med all makt bör bekämpas.
I nattvardsmässan kan tillredelse-
psalmen lämpligen ersättas av en
offertoriehymn av kören. Detta sy-
nes också vara avsett i Handboks-
förslaget. Det sagda torde tillräck-
ligt belysa, vad jag här velat be-
tona. Utanför högmässan öppna
tidegudstjänsterna som nämnt det
vidaste arbetsfält för kören. Över
huvud gäller i fråga om kyrko-
sången och liturgien detsamma
som på det nutida kyrkolivets andra
områden. Uppgiften är att leda in
de frivilliga krafternas arbete som
livets och förnyelsens källsprång i
kyrkans gamla organism.
Yngve Brilioth.
I.
Den skrivelse, som de i dec. 1925
för utarbetande av förslag till
Handbok för svenska Kyrkan till-
kallade sakkunnige till Konungen
den 31 aug. 1926 ingivit, innehål-
ler följande passus: ”»sakkunnige
skulle önska längre arbetstid för en
så stor och ömtålig uppgift», och
dåvarande kyrkoherden biskopen
Stadener säger i sitt till förslaget
fogade »Särskilda yttrande», »att
denna handboksfråga synes mig
vara större och mera svårlöst än
någon annan». Båda dessa utta-
landen visa några av de orsaker,
som föranlett, att handboksförslaget
lider av brister i vissa hänsenden.
Vid studerandet av det fram-
lagda förslaget finner man också
snart, att bl. a. de rent musikaliska
momenten i detsamma i flera fall
ej fått den utformning, som hade tar-
vats och att dessa moment ej i allo
verka väl genomtänkta: de ha i ej
ringa grad lidit av brådskan. — Lå-
tom oss se till, huru förslaget be-
handlar det musikaliska i högmäs-
san!
Inledningsantifoniernas texter
äro icke alla sådana, att de lämpa
"sig för musikalisk behandling; om
detta har sin grund i mindre lämp-
ligt textval, eller däri att de före-
slagna texterna enligt nya bibelöver-
sättningen förlorat mycket av sin
gammaldags stämning och sin
bredd, därom kan säkerligen bli
frågan. Långfredagen saknar lik-
som nu antifoni, men bör väl ha en
sådan; det finnes knappast vägande
skäl för motsatsen. Beträffande an-
tifonierna är det dessutom en annan
sak, som bör övertänkas: om ingen
liturg finnes och alltså prästen må-
ste läsa, är det då icke bättre att
hela antifonitexten läses av prästen
och svar sålunda ej förekommer, än
att den ena delen läses från altaret
och svaret sjunges från orgelläkta-
ren? Det blir i senare fallet ingen
helhetsverkan. Det bästa sättet är
säkerligen, att, om kör finnes, anti-
fonien utföres av kantorn eller en
körmedlem med svar från kören.
Förslaget borde lämnat anvisning i
antydda riktningar: |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
