Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pius X och den kyrkliga musiken 15
av varje av kyrkomusikaliska frågor intresserad människa även hos
oss. Det gäller nämligen varken mer eller mindre än kyrkans ställ-
ning som musikalisk uppfostrarinna. »Även den dåliga smaken
är en fiende till den heliga tonkonsten ..-.», varför vill man icke inse
en sådan sak? Man har även i Sverige velat försvara smaklös »kyrko»>-
musik med tal om den allvarliga religiösa anda, vari den kan ha
skrivits, och den andakt, den bereder hos den stora mängden. Vilket
fåfängligt tal och vilken brist på förståelse för den pedagogiska syn-
punkten! Man kan i förra fallet svara ungefär med Pius ord: om
nu också detta kan lända komponister, arrangörer eller kantorer, som
nyttja denna slags musik, till en ursäkt, så räcker det inte till att
rädda musikarten. Vad angår denna slags musiks uppbyggande in-
verkan på den stora mängden, så måste man ständigt ha i minne, att
det inte finnes någon gräns nedåt för vad som kan »uppbygga» en
bred allmänhet. Det är en kulturell och musikalisk hjärteangelägen-
het för även vårt folk, att den musik, som användes i gudstjänstligt
syfte, icke sjunker ned till gatvisans och slagdängans nivå. Det är
de kyrkliga myndigheternas sak att uppfostra menigheten även musi-
kaliskt. Hur har den protestantiska kyrkan under 1800-talet löst denna
sin uppgift? Svaret kan icke bli mer än ett. — Det är ett drygt ansvar,
man påtagit sig inför vår svenska musikkultur, och det låter sig icke
bestrida, att det nuvarande allmänmusikaliska läget inger allvarliga
farhågor. Må därför en varning icke upptagas annorlunda än den
givits — i bistert allvar!
I 88 16—18 ger påven utförliga direktiv för orgelns användning
inom kulten; kortare anvisningar förekomma inströdda också i 88 12,
23 o. s. v. Pius X påpekar, att av alla instrument äger främst orgeln
de egenskaper, som göra den skickad till att användas som kultur-
instrument, n. b. om den rätt trakteras: man skall inte »spela piano»
på den eller överhuvud »kvintilera» så mycket och så ofta tillfälle ges,
än mindre då tillfället egentligen inte alls är givet. Orgelnisten bör
ej få profanera instrumentet med sin fåfänga, utan ihågkomma, att
detta tjänar som diskret stöd och hjälp åt den med sångens tillhjälp
framförda heliga texten. Det fria fantiserandet på orgeln måste reser-
veras de fåtaliga tillfällen, då det sitter en verklig konstnär på orgel-
bänken och den liturgiska situationen medgiver en längre improvi-
sation.
Man må ej längre förundra sig över, att 8 15 nämner andra musik-
instrument endast med reservation och misstro, då det gäller deras
användning till kultens musikaliska utsmyckning. Därtill äro exemp-
len blott alltför talrika på deras missbrukande i gudstjänsten, t. ex.
under renässansen och romantiken. Även i våra dagar syndas ofta
mot god liturgisk smak genom ett vidsträckt och konsertmässigt bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
