Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin gagnlösa sorg, och de aflägsna ekona
förvandlade alla hennes ord till hånande skratt. Tom bad
henne att försöka hoppas igen, men hon sade att hon
icke kunde det. Han började klandra och smäda
sig själf, som bragt henne i denna olyckliga
belägenhet; detta hade bättre verkan. Hon sade, att hon
skulle försöka hoppas igen, hon skulle stiga upp och
följa honom hvart han ville föra henne, bara han icke
talade mera på det viset; ty det var lika mycket
hennes fel som hans, försäkrade hon.
Så gingo de på igen — utan mål — helt och hållet
på måfå — allt hvad de kunde göra, var att gå på,
bara gå på. Ett ögonblick tycktes hoppet vilja
lefva upp på nytt — icke därför att det fanns något
skäl därtill, utan endast emedan det är så hoppets
natur att lefva upp på nytt, så länge det icke
alldeles förlorat spännkraften genom ålder och aldrig
upphörande motgångar.
Om en stund tog Tom Beclcys ljus och blåste ut
det. Denna sparsamhet var så betydelsefull. Ord
voro öfverflödiga, Becky förstod ändå, och hennes
hopp dog åter. Hon visste, att Tom i fickan hade
ett helt ljus och tre eller fyra bitar — och ändå
måste han spara!
Småningom tog tröttheten ut sin rätt; barnen
försökte att icke låtsa om det, ty det var
förskräckligt att tänka på att sitta ned nu, då tiden blifvit så
dyrbar. Att gå på i någon riktning, i hvilken
riktning som helst var åtminstone ett framsteg och
kunde bära frukt, men att sitta ned var att inbjuda
döden och förkorta dess verk.
Slutligen vägrade Beckys späda lemmar att
bära henne längre. Hon satte sig. Tom hvilade
sig bredvid henne, och de talade om hemmet och om
vännerna där, om de bekväma sängarna och framför
allt om ljuset! Becky grät, och Tom försökte
utfundera något sätt att lifva upp henne, men alla hans
uppmuntrande ord hade blifvit utnötta genom
upp-repadt begagnande och klingade som bitande hån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
