Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sida vid sida, under det hösten sållade fallande löv över deras
kärleks unga vår.
Ty att de, trots naturens förestående »död i skönhet», befunno
sig i denna livets härligaste årstid, var icke svårt att se. Hand i
hand gingo de, då läpparne tego, talade ögonen och stundom
smög sig ungersvennens arm kring ungmöns smärta midja.
Deras hjärtan och läppar hade funnit varandra, ord och löften hade
växlats och, vilket ju icke kan skada ens i en roman, inga hårda
föräldrahjärtan hade lagt hinder i vågen för deras unga lycka.
Tvärt om hade både riddar Hans och fru Karin med glädje
hälsat Gösta som son, då han med hjärtat i halsgropen, så tapper
krigsman han ändå var, hos dem anhöll om jungfru Ingeborgs
hand. Skämtande hade riddar Hans sagt:
— Du har tillfört oss en så stor skatt, att det icke är mer än
rätt och tillbörligt, att vi i utbyte giva dig den största skatt vi
äga. Försvara den lika troget och tappert, som du försvarat
den andra skatten.
Och den glade och vänfaste Anders Lennartsson, vilken han
för några få veckor sedan mött såsom fiende på slagfältet vid
Stångebro, hade givit honom broderskyssen och sagt:
— Jag har alltid betraktat Ingeborg som en kär syster, fast
vi endast äro syskonbarn, och så vill jag ock bliva dig en trofast
broder, och det icke blott i solsken och vackert väder utan ock
i hagel och storm, om sådant skulle möta dig på din väg genom
livet.
Och vad den mannen sagt, det var icke skrivet i sanden, det
visste var och en, som kände fältöversten Anders Lennartsson
till Forstena.
Kan man undra över att den unge mannen under sådana
förhållanden kände sig så lycklig, som endast i livets
högtidsstunder en man kan vara!
Men vi återvända till paret i skogen.
— Kan det verkligen vara sant, viskade han, att allt detta icke
är endast en dröna, att du är min trolovade och att du älskar mig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
