Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO N. TOLSTOJ.
24
börd, hörde till den fina sällskapskretsen i Moskva, var vän
med den och slägt med den och den. Nej, han var ett väsen
af samma slag som myggen, fasanerna och hjortarna, som
omgåfvo honom! »Jag vill lefva och dö såsom djuren och
fader Jeroschka», beslöt han. »Den gamle hade rätt, då han
sade: Där gror gräs på vår graf, och så är det förbi.» På
den teoretiska delen af frågan om lifvet har han nu fått ett
svar, som tills vidare tillfredsställer honom; men i praktiskt
afseende är han ännu ej till freds med det konsekventa svaret.
Den frågan återstår: hur skall jag lefva för att vara lycklig?
Med ens öppnar sig för honom en ny värld: »Lyckan består
däri att man lefver för andra.» Att älska sin nästa och offra
sig för honom är en önskan, som man kan tillfredsställa vare
sig man är rik eller fattig, då däremot, om egenkärleken är
drifkraften för handlingarna, man ofta af förhållandena hindras
att tillfredsställa dess önskningar. »Det är sannerligen icke
värdt att lefva såsom en egoist; man kan ju gå bort och dö,
utan att hafva uträttat något godt.»
Men huru nära han tror sig komma ett sant lif genom
att söka lefva kosackernas naturlif och under tillämpning af
sin nya åskådning, skall han dock svikas i sitt hopp. Det
omedvetna naturlifvet är ej för honom. Han förstår ej ko-
sackerna och de icke honom. Då fader Jeroschka går hem,
ligger denne och tänker på sin nya bekantskap. Han tycker
bra om Olénin, emedan denne gör så fä omständigheter, när
det gäller att bjuda vin, och emedan han har så godt om
pengar; han undrar öfver att ryssarne, trots deras stora lär-
dom, ej veta besked om de enklaste saker — såsom att det är
ett olyckligt förebud, då en gren ligger tvärs öfver gång-
stigen, hur man skall skydda sig däremot, tatarernas hälnings-
sätt, de vilda djurens vanor m. m. —, och under det han
fördjupar sig i dessa betraktelser, öfverväger han hvad han
hälst skall tigga sig till af Olénin. Olénin åter kommer till
gränsvakten, då en nyss skjuten abreks lik utlemnas, och är
vittne till Lukaschkas, den kosack, som skjutit det dödande
skottet, glädje. »Hur det egentligen är vanvettigt», tänker
han. »En människa går bort och dödar en annan och är
härför lika glad och förnöjd, som om han utfört en mycket
förtjänstfull handling. Månne han icke kan säga till sig själf,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
